1. Scen hur Pier Paolo Pasolinis sista och mycket kontroversiella film "Saló eller Sodoms 120 dagar" från 1975. 2. Filmskaparen själv samma år.
Pasolini var en person i stormens öga. Granskande, ifrågasättande, provocerande. Han väckte rubriker och satte rubriker. Tyvärr är det väl bara dessa utrop de flesta minns: Den uppsluppna erotiken i ”Livets trilogi”. Skandalfilmen "Saló". Det brutala mordet som ändade hans liv.
En del filmer går ännu att hitta på nätet, bristfälligt presenterade. Men allt det andra?
Pasolini var en betydande kulturkritiker, poet, dramatiker, skrev även romaner. Ja han skrev, och debatterade, oavbrutet, nästan som besatt.
Linköpings anrika filmklubb Cinemax vill uppmärksamma Pasolinis hundraårsjubileum, inte med att visa en film, men genom att ordna ett föredrag om hans filmskapande. Inbjuden för detta är Carl-Henrik Svenstedt. Filmare, författare, kritiker med rötterna i Motala. En person som följt Pasolini länge och som introducerat och översatt, både filmer, poesi och essäer.
Det finns intressanta paralleller mellan Svenstedts och Pasolinis skapande. Båda kommer från en lantlig och religiöst präglad miljö. Pasolinis Friulien gav också språket där hans poesi började ta form. De fattiga böndernas verklighet var en motbild till det urbana och ”civiliserade” i det mesta han skapade.
Carl Henrik Svenstedt föreläser om Pier Paolo Pasolini på Passagen i Linköping och samtalar om den italienske filmskaparen, författaren och poeten på Söderköpings bokhandel.
Östgötskan syns kanske inte i Svenstedts dikter men förankring i jorden och det enkla och kärva finns.
– Vi delar respekten för landsbygden och ursprunget, påpekar han.
Mångsidigheten i uttrycksformer är förstås något de också har gemensamt. En viktig vändpunkt i Svenstedts eget dokumentära filmskapande, var när han hörde Pasolini föreläsa 1969 på en filmfestival I Pesaro.
Talet, som senare översattes och publicerades som essä, handlade om ”Entagningssekvensen”. Det var ett exempel på hur filmare under 60-talet höjde filmens kulturella status genom att analysera bildspråket i semiologiska termer. Pasolini ville skapa ett slags filmens teckenteori. Scener, tagningar som språkliga satser.
Pasolini tog intryck av samtidens experimenterande filmare som Jean-Luc Godard och Michelangelo Antonioni. 60-talet var en dynamisk tid av utforskande; Teori, problematisering, filosofiska utsagor, var utgångspunkter för filmmanus eller skönlitterära texter, i mycket högre utsträckning än idag.
Pier Paolo Pasolini 1971 och 1962.
I Pasolinis fall kan man tala om ett litterärt förhållningssätt, även om han förstod att bilden förmedlar en omedelbar verklighet som texten aldrig kan nå.
Det var ju också som poet han startade och det är där han lyser starkast.
– Han är en av de största författarna i efterkrigstidens Europa. I Italien och Frankrike har han kvar den positionen. Han kommenteras och debatteras.
– Han var en viktig intellektuell. En konfessionslös agnostiker. Han var utanför allt. Han stod för en slags folklig vänster. En intellektuell i förorten, har han kallats. Han är väldigt aktuell, med sin nyanserade, politiska analys.
I Pasolinis arbete finns en återkommande uppgörelse med, eller besvärjelse mot, fascismen. Inte helt lätt att förstå för en svensk. Men med den politiska utvecklingen i Europa idag, är det väl värt att uppmärksamma.
Spänningen mellan det borgerliga arvet och dragning till det folkliga och proletära utgjorde starka motsatser i Pasolinis konstnärskap. Även närheten till det katolska och till gatans hårda nattliv som han själv levde, finns med. I brännpunkten för dessa poler står den traditionella familjen; dess upplösning och sönderfall i ett materialistiskt och alienerat samhälle.
1. Pier Paolo Pasolini tillsammans med operasångerskan Maria Callas 1970. 2. Pasolini 1962.
Ofta är det belyst genom antikens myter och dramernas familjemotiv och något närmast ”oidipalt” återkommer. Far- och son relationen var ett oläkt sår i Pasolinis eget liv, en hatkärlek som han ständigt bearbetade.
Tillståndet för själva skapandet; Drömmen, det gränsöverskridande, lyfts fram i hans dramer. De hör till de viktigaste texterna och ligger nära poesin
– De sjunger, likt poetiska uttryck.
”Drömmer jag” sattes upp av Mellanteatern i Linköping 1997. Inför det bjöds Svenstedt in att föreläsa. Först visades filmen ”Ett italienskt brott” om mordet på Pasolini på en strand i Ostia, november 1975.
Mordet debatteras fortfarande; Var det politiskt? Var det ett gangstergäng som ville åt hans snygga, vita sportbil? Carl-Henrik Svenstedt tror mer på det senare.
Ikväll (8/12) håller Carl-Henrik Svanstedt föredrag om Pasolini på Passagen i Linköping. På onsdag den 14/12 samtalar han med Mats Granberg om Pasolini i Söderköpings bokhandel.