Hjördis Petterson som Selma och Douglas Håge som Lille Fridolf i Per Gunvalls "Lille Fridolf blir morfar" (1957). Filmen var den första som visades på Centrumbiografen i Skänninge.
Redan 1908 öppnades Skeninge-biografen med 150 platser i en trång och kall lokal på Vistenagatan/Tvärgränd i Skänninge. Den allra första biofilmen hade premiär i Paris 1896.
– Vi inbillar oss ofta att utvecklingen går särskilt snabbt i dag, men efterfrågan på rörlig bild var stor bland folk och biograferna etablerade sig snabbt som ny underhållning på samma vis som bilarna på bara några årtionden konkurrerade ut häst och vagn som färdmedel, säger Tobias Andersson, biografansvarig på Centrumbiografen i Skänninge.
I Skänninge liksom på de flesta andra platserna i Sverige startades de första biograferna upp av den då starka nykterhetsrörelsen. En annan loge inom IOGT drev från 1918 till 1950-talet Grand, den andra biografen i samhälle med ett par tusen invånare.
– De ville helt enkelt att människor skulle ha nöjen som inte innefattade sprit och fylla.
Efter 14 år tog Skeninge-biografens maskinist Johan Erik Brodin över driften, i tolv år hade han då handvevat filmprojektorn. Ytterligare tio år senare behövdes inte längre bröderna Daniel och Sven Carlswärds pianoackompanjemang, för ljudfilmen gjorde bred entré.
När Johan Erik Brodin gick bort 1939 ärvde hans söner Torsten och Bengt Borin biografen och det var de som sedan öppnade den nya Centrumbiografen 1957. Den första filmen som visades där var Per Gunvalls då nya komedi ”Lille Fridolf blir morfar”.
– På sätt och vis var det en olycklig investering och dålig tajming för samma år kom tv:n till Sverige och snart började publiksiffrorna att sjunka drastiskt.
Första året hade Centrumbiografen hela 25 000 besökare, men redan året därpå kom bara 18 000. På det viset fortsatte besöken att dala och 1981 hade biografen endast en samlad publik på 6 000. Året därpå blev den allra sista föreställningen Jonas Cornells film ”Varning för Jönssonligan”.
Centrumbiografen i Skänninge har framtiden för sig.
Centrumbiografen låg sedan i många år i malpåsen innan ett initiativ att starta upp den igen tog form i den opolitiska gruppen Skänningeligan som verkade för ortens utveckling. Föreningen Galaxen som nu driver Centrumbiografen bildades 2002 och året därpå öppnades salongen igen. Tobias Andersson blev engagerad efter ett halvår, men det var egentligen inte något stort filmintresse som drev honom. Som politiskt aktiv i Socialdemokraterna var det en självklarhet för Tobias Andersson att göra sitt för Skänninges kulturliv.
– För mig är allt politik, det handlar om att förvalta och utveckla de goda värdena vi skapar och har tillsammans som samhälle.
Först började biografen att provvisa flera filmer under en helg för att se om det gick att få publik och trots att de först bara hade gammal utrustning var det många som kom och såg Lee Tamahoris James Bond-film ”Die Another Day” och Kjell Sundvalls ”Grabben i graven bredvid”.
Centrumbiografen har därefter blivit en motor för kulturlivet på orten, biovisningarna är grundplåten som möjliggör också att det kan spelas teater och revyer där och att huset blir en samlingslokal för olika föreningar. Mjölby kommun har genom åren därför varit mycket mån om Centrumbiografen och föreningen har behövt få sitt ekonomiska stöd, under de snart 20 år den varit igång har investeringar för ett par miljoner kronor gjorts i biografen.
– Det är hela tiden något, vi gör åtminstone investeringar i biografen för hundratusen kronor om året. Det är något att tänka på för andra små biografföreningar runt om i landet, det är viktigt att få ett starkt och bra samarbete med sin kommun.
Tobias Andersson är biografansvarig på Centrumbiografen i Skänninge.
En stor utgift var digitaliseringen som gjordes 2010, det kostade Centrumbiografen en miljon kronor att skaffa den nya tekniken. Men den gjorde också så att den kunde visa fler filmer oftare och styra mer över sitt utbud utan att ta hänsyn till de stora biografernas intressen.
– Innan dess fick vi alltid vänta på att filmrullarna skulle komma från det större biograferna. Vi hade länge bra kontakt med biografen i Tranås som visade Sverigepremiärer, så vi kunde ofta visa filmer snart därefter genom att de mellanlandade hos oss under transportdagarna till andra biografer.
Centrumbiografen visar film ett par dagar i veckan i salongen som har över 200 platser. Just i kväll visas Michael Dwecks och Gregory Kershaws hyllade dokumentär ”Tryffeljägarna från Piemonte”. En sådan film är det mest kulturentusiaster från Mjölby och Vadstena som kommer och ser, Skänningeborna är mer förtjusta i svenska långfilmer och amerikanska kioskvältare.
Centrumbiografen i Skänninge har över 200 platser och visar film två dagar i veckan.
Annars har Tobias Andersson genom åren noterat att lokalt producerad film blir väldigt uppskattad, inte minst dokumentärer om närsamhället. Vadstenasonen Johan Löfstedts kritikerrosade film ”Småstad – konsten att leva innan vi dör” från 2017 föll Skänningeborna väl i smaken.
– Det är den näst mest sedda filmen vi haft här under alla år, 1 300 kom och såg den. Det är därför synd av Svenska Filminstitutet inte ger mer pengar till lokala filmproduktioner, jag tror att det hade varit bättre för svensk film generellt sett.
Under pandemin har Centrum haft öppet så mycket som möjligt trots alla restriktioner, ändå har den tappat 60 procent av sina besökare och det verkar nu bli svårt att få dem tillbaka.
– Vi har i huvudsak en publik som är 50 år och uppåt och det är som att många har blivit lite väl bekväma i tv-soffan under pandemin.
Centrumbiografen i Skänninge har framtiden för sig.
Filmen i sig drar sin publik, men frågan är bara hur den kommer att upplevas i framtiden.
– I Sverige ser vi 400–500 miljoner filmer per år, långt mycket mer än någonsin tidigare. Endast omkring 3 procent, 16 miljoner, visas på biografer, så gemene svensk går inte på bio mer än drygt en gång om året. Samtidigt har strömningstjänsternas abonnemang vuxit lavinartat under pandemin.
Tobias Andersson tror att biograferna kommer att visa helt andra saker i framtiden.
– Cirkeln kommer att slutas och biograferna kommer bli mer som de var alldeles i början och visa en bredd av olika typer av rörliga bilder. Inspelade teatrar, konserter och revyer kommer man vilja se tillsammans här på stor duk.
– Vi hoppas också på att kunna visa sportevenemang, matcher och tävlingar, för publik här. Vi har undersökt möjligheten att visa svenska landskamper i fotboll exempelvis, men än så länge är sådana visningar väldigt dyra. Jag tror att också de stora tv-bolagen kommer inse att det finns en marknad för det så småningom.