De två vännerna Thelma Dickinson (Geena Davis) och Louise Sawyer (Susan Sarandon) har bestämt sig för att ta en helg ledigt från sina trista liv i en småstad i Arkansas och vila ut i en fiskarstuga uppe i bergen. Hemmafrun Thelma är gift med den respektlöse och kontrollerande mattförsäljaren Darryl (Christopher McDonald), medan den kvicktungade Louise arbetar som servitris på ett café och träffar den lättsinnige musiker Jimmy (Michael Madsen), som mest är ute och turnerar.
De far i väg nedcabbat i Louise läckra Ford Thunderbird modell 1966. På en vägkrog börjar Thelma dansa med den flörtige främlingen Harlan (Timothy Carhart). Han lockar med sig Themla till parkeringsplatsen där han försöker våldta henne, Louise ingriper och hotar att skjuta honom med en pistol som Thelma tagit med sig för beskydd. Harlan ger sig, men när de går därifrån skriker han kränkande tillmälen efter dem och av ren ilska vänder sig Louise om och skjuter ihjäl honom.
Vad ska de nu göra? Thelma vill att de överlämnar sig till polisen och berättar att Louise har räddat henne från att bli våldtagen. Men Louise inser att de utan bevis och det faktum att Thelma valde att dricka och dansa med Harlan kommer göra att ingen tror dem. I stället bestämmer de sig för att fly till Mexiko och ger sig ut på en farlig, våldsam, men också lycklig och romantisk flykt genom västra USA med både delstatspoliser och FBI-agenter i hälarna.
“Thelma & Louise” (1991) skrevs av musikvideoproducenten Callie Khouris som inspirerades av sin vänskap med countrysångerskan Pam Tillis. Hon ville först spela in en lågbudgetfilm på eget bolag och regissera den själv. Khouri letade efter finansiärer och visade manuset för sin vän Mimi Polk Gitlin, som arbetade för den berömde engelske filmskaparen Ridley Scott. Gitlin lät Scott läsa manuset och han blev så överväldigande förtjust att han bestämde sig för att göra en film av det.
Från början var det tänkt att Michelle Pfeiffer och Jodie Foster skulle spela huvudrollerna, men Pfeiffer fick i stället en Oscarsnominering för sin huvudroll i Jonathan Kaplands film “Love Field” (1992) och Foster blev filmhistorisk i rollen som FBI-agenten Calrice Starling i Jonathan Demmes thriller “När lammen tystnar” (1991). Superstjärnor som Meryl Streep och Goldie Hawn var också tilltänkta för rollen, men till slut föll valet på den 35-åriga Geena Davis, en av 80-talets stigande stjärnor samt den tio år äldre Susan Sarandon, som redan var känd för sitt samarbete med den franske mästerregissören Louis Malle och som Oscarsnominerats för sin roll i dennes “Atlantic City, U.S.A” (1980).
“Thelma & Louise” var lika populär hos kritikerna som publiken (den spelade in över en miljard kronor). Framför allt överraskade engelsmannen Scott, som tidigare var känd för sina dystra majestätiskt allvarsamma framtidsskildringar “Alien” (1979) och “Blade Runner” (1982), med en komisk och livfull skildring av samtidens Amerika och en kapacitet att skildra kvinnors vänskap (men den som sett Sigourney Weaver som Ellen Ripley i “Alien” har aldrig tvekat Scott som kvinnoskildrare).
Det feministiska temat i “Thelma & Louise” är det som blivit mest omdiskuterat och filmen har också kritiserats för dess “negativa” framställning av män. Khouri och Scott förmedlade ett kompromisslöst erkännande av kvinnors erfarenheter, hur den avslöjar våra givna könsroller samtidigt som den vände ut och in på den typiskt manliga roadmovien i klassiker som Edgar G. Ulmers “Farlig omväg” (1945) och Dennis Hoppers och Peter Fondas “Easy Rider” (1969).
Men filmen har också fått kritik för att fokusera mer på våld och hämnd än feministiska värden och att Thelma och Lousie reduceras till två förvirrade kvinnor som får genomlida det yttersta straffet för att inte inordna sig i den patriarkala samhällsordningen. Den feministiska kulturjournalisten Raina Lipsitz har däremot hävdat att “Thelma & Louise” är den sista stora filmen om kvinnor och att kvinnliga teman sedan dess stadigt förvanskats av filmindustrin.
“Thelma & Louise” nominerades till sex Oscars och Khouri tilldelades statyetten för bästa manus. Sarandon och Davis stod mot varandra i kategorin Bästa skådespelerska, men den gick förstås till Foster. Sedan åtta år är filmen bevarad i amerikanska Kongressbiblioteket, betraktad som kulturhistoriskt ovärderlig. Framför allt har den tvetydiga slutscenen blivit ikonisk.