Whoopi Goldberg.
För fem år sedan insisterade den Oscarsbelönade svarta skådespelerskan Whoopi Goldberg att det var dags att plocka fram och damma av Disneys ”försvunna” film ”Sången om Södern” (1946). Enligt henne är den en för viktig del av amerikansk, i synnerhet afroamerikansk, historia.
Från att den först hade biopremiär för 76 år sedan fram till 1970-talet var ”Sången om Södern” en vanlig matinéfilm i USA och sista gången den gick upp på bioduken var i samband med dess 40-årsjubileum 1986. Men med tiden har Disney successivt börjat gömma undan den, på senare år har figurer och åkattraktioner kopplade till den tagits bort från filmbolagets nöjesparker och i samband med att strömningstjänsten Disney Plus startades 2019 klargjorde man att filmen, till skillnad från andra klassiker, aldrig kommer att visas där därför att den “inte hör hemma i dagens värld”.
Men i många länder har “Sången om Södern” givits ut på vhs och dvd genom åren, brittiska public service-kanalen BBC visade den på tv senast 2006 och enligt Japans upphovsrättslagar är det nu fritt att visa och sprida “Sången från Södern” i landet.
Varför skäms Disney så för en dubbelt Oscarsbelönad film som bolaget i dagens penningvärde har tjänat miljardtals kronor på och som älskades av publiken och prisades av kritikerna?
Affischer till Disneys förträngda klassiker "Sången om Södern" från 1946.
“Sången om Södern” utspelar sig i Georgia efter inbördeskriget. Vi får följa den sjuårige Johnny (spelad av underbarnet Bobby Discroll) som lämnar Atlanta för att hälsa på sin mormor (Lucile Watson) på hennes plantage en bit utanför staden. Relationen mellan hans föräldrar Sally (Ruth Warrick, ironiskt nog liberal, politisk aktivist och kämpe för svarta amerikaners rättigheter) och John är ansträngd, som journalist väcker hans ”skriverier” anstöt och snart måste han återvända till Atlanta för att hantera situationen.
Johnny blir förkrossad när hans far lämnar dem på plantagen, men får snart nya vänner i form av den svarte pojken Toby (Glenn Leedy) och framför allt den listige gamle Uncle Remus (James Baskett) som underhåller alla på plantagen med sina fabler. Han blir också vän med den fattiga vita flickan Ginny Favers (Luana Patten) vars elaka bröder Jake (Georges Nokes) och Joe (Gene Holland) tråkar Johnny för hans överklass- och storstadsmanér.
Det var Walt Disney själv som ville spela in filmen, väl medveten om att den var kontroversiell. En barnfilm om det gamla Södern mitt under brinnande krig där USA höll på att skapa bilden av sig själv som den stora antirasistiska hjältenationen som räddade världen från moraliskt urartade nazister och fascister, var ett riskprojekt. Samtidigt behövde hans filmbolag kassasuccéer, med filmer som “Snövit” (1937), “Pinocchio” (1940) och “Dumbo” (1941) hade Disney både revolutionerat den tecknade filmkonsten och fångat en ny storpublik, men andra världskriget kom i vägen för affärerna.
1. I Disneys "förbjudna" klassiker "Sången om Södern" blandas tecknat och vanlig spelfilm, på bilden ser vi Johnny (Bobby Discroll) och Ginny (Luana Patten) tillsammans med Bror Björn, Bror Kanin och Bror Räv. 2. Walt Disney i Paris 1935.
“Sången om Södern” skulle få fart på bolaget igen och Disney ville göra en film baserad på sin egen barndomsfavorit, Joel Chandler Harris (också förebilden för Rolfs karaktär i den) populära folksagor i en tid när dessa också började ifrågasättas.
Samma år som Goldberg lyfte frågan om “Sången från Södern” sammanställde litteraturforskarna Maria Tatar och Henry Louis Gates Jr. “The Annotated African American Folktales”, ett samlingsverk över de svarta amerikanernas folksagor. Trots infekterad debatt och hård kritik bestämde de sig till slut för att också ta med Harris berättelser, de gick helt enkelt inte att undvara eftersom de utgör stommen i vad vi i dag över huvud taget vet om slavarnas och de svartas språk och kultur under 1800-talet.
Oäktingen Harris föddes Eatonton i Georgia 1848 och växte upp tillsammans med sin ensamstående mor Mary Ann Harris, en fattig immigrant från Irland. Läkaren Andrew Reid förbarmade sig över den lilla familjen och lät dem bo i en stuga på hans tomt. Modern försörjde dem som sömmerska och trädgårdsarbeterska.
Hon lärde sin son att läsa, vilket blev hans stora intresse och Reid betalade för Harris skolgång. Givetvis visade sig pojken vara något av ett underbarn.
Harris var bara 14 år gammal när han värvades av plantageägaren Joseph Addison Turner att skriva i hans tidning The Countryman, vilken kom att bli en av de största och viktigaste i sydstaterna under inbördeskriget. Den unge skribenten bidrog med dikter, litteraturkritik och kåserier.
Turner var en excentrisk intellektuell och en viktig röst för Söderns sak. Harris fick full tillgång till dennes digra bibliotek och kunde där plöja den persiska sagosamlingen “Tusen och en natt” och allt av sådana som Geoffrey Chaucer, William Shakespeare, John Milton, Jonathan Swift, Edgar Allan Poe och Charles Dickens.
En ännu viktigare skola var all den tid han tillbringade bland Turners slavar på plantagen. Väl medveten om sin enkla och stigmatiserade bakgrund knöt Harris an till dem och lärde sig deras historier och språk. Framför allt fascinerade deras rika afrikanska tradition av fabler, vilket kom att inspirera hans författarskap.
I samband med att sydstaterna förlorade inbördeskriget lade Turner ner The Countryman och Harris fortsatte sin karriär på andra publikationer runt om i Södern till dess att han blev stående kolumnist på Georgias största tidning Savannah Morning News. Efter att ha bildat familj flyttade Harris till Atlanta 1876 och där blev han skribent på The Atlanta Constitution och en ledande progressiv röst för det som kallades ”Det nya Södern” en strävan att försonas med norr och att integrera den vita och svarta befolkningen. Han skapade opinion för att utveckla sydstaternas efterblivna jordbruksekonomi och motsatte sig rasismen och de fortsatta trakasserierna och våldet mot de svarta. Harris stod upp för fullständig jämlikhet och argumenterade för att ge de frigivna slavarna och deras barn rätt till fri skolgång och högre studier.
Samtidigt skrev han böckerna om Uncle Remus, samlingar av de folksagor han snappat upp bland slavarna på Turners plantage. Syftet med dem var att försöka bevara minnet av en tid och en kultur som Harris var säker på att framtidens historiker skulle ha svårt att förstå.
Berättelserna om Uncle Remus utspelar sig efter inbördeskriget och är inte helt lätta att sätta fingret på, mycket beroende på att Harris skrev dem i en så politiskt känslig tid. Den gamle mannen framstår som en blandning av ett språkrör för de vitas förmyndigande, en stereotypisk svart underhållare och en subversiv poet. I hans fabler finns en drift med Söderns aristokrati och metaforer för svart motstånd mot den vita överheten.
Den alkoholiserade Harris gick bort 60 år gammal 1908 efter att ha supit sönder sin lever. Då hade han blivit en amerikansk kulturpersonlighet och valts in som ledamot av den amerikanska vetenskapsakademin American Academy of Arts and Letters och hyllats av president Theodore “Teddy” Roosevelt.
Harris stora litterära insats var att han återskapade både det språk och den kultur som växte fram bland de svarta på söderns plantager, denna smältdegel där människor från skilda delar av Västafrika samlades. Uncle Remus fabler är alltså skrivna på den dialekt som de svarta talade, vilket ger dem en särskild karaktär. En annan framstående skildrade av den amerikanska södern, slaverimotståndaren Mark Twain, framhöll just Harris som en mästare och lånade också flera av hans berättelser till sina egna verk.
Harris böcker om Uncle Remus blev enormt populära, Nobelpristagaren Rudyard Kipling har beskrivit hur de spreds över den engelsktalande världen och att skolbarn lärde sig dess berättelser, sånger och ordspråk utantill. För författare som Kipling, T. S Eliot, Ezra Pound, James Joyce och William Faulkner blev Harris berättande en oerhört viktig inspiration.
1. Bror Kanin fastnar i "the tar-baby", "tjär-babyn", illustration av A.B. Frost från 1895 års upplaga av Joel Chandler Harris "Uncle Remus: His Songs and Sayings" (1881). 2. Uncle Remus illustrerad av Frederick S. Church and James H. Moser i originalupplagan av "Uncle Remus: His Songs and Sayings" (1881).
Men med tiden har den progressive och radikale Harris litterära arv egendomligt nog blivit en tyngre politisk börda. Det har ifrågasatts hur genuina hans berättelser egentligen är, men forskningen pekar på att Harris arbete verkligen var gediget. Sagorna har i motiv och uppbyggnad kunna spåras tillbaka till Västafrika utan att han själv rimligen kunnat fått dem därifrån. Harris trickster Bror Kanin var redan en välkänd figur som tog form i de svartas berättande på plantagerna redan på 1700-talet och har sina rötter i fabeldjur och gudsföreställningar vida spridda i västra och södra Afrika.
Den afrikanska savannharen är i folksägnerna förknippad med tricksterfiguren Bror Kanin. Illustration av Joseph Smit från 1899.
Bland Harris beundrade finner vi prominenta svarta intellektuella. Folklivsforskare och medborgarrättskämpen Julius Lester har framhållit hur ovärderlig hans sagosamlande för att få en bild av de svartas kultur och mentalitet under 1800-talet. Han har också visat hur Uncle Remus själv knappast är en stereotyp, under 1930-talet samlades det in tusentals skildringar av svarta om livet på plantagerna och de visar att det bokstavligen fanns gubbtjyvar som Remus över hela Södern, kloka gamla män tog vid den uråldriga västafrikanska traditionen med grioter, en slags barder som ännu i dag muntligt förmedlar myter och filosofisk visdom i form av berättelser och sånger.
Den svarte litteraturvetaren och författaren Ralph Ellison (mest känd för sin klassiska dystopiska roman “Invisible Man” (1952)), har framhållit att Harris är en fabelberättare i klass med Aisopos och Jean de La Fontaine och som dessutom blev det genom att nedteckna och bevara en unik afroamerikansk berättartradition.
Så varför har “Sången om Södern” blivit så “problematisk”? Omgående ifrågasattes dess framställning av svarta och filmen har beskrivits som “det mest rasistiska som skapats i Hollywood”, ett idealiserande av “mästare och slav”-relationen samt “ett hån mot allt det Amerika står för”. Ibland har den av aktivister beskrivits som att den romantiserar slaveriet, men det är inte sant. De svarta i filmen är tydligt lantarbetare och alla klär sig enligt det senviktorianska modet (scenografin och kostymerna i filmen är förtrollande). Det är obildade vita "rednecks", bondlurkar, som är filmens skurkar och den sanna godheten och visdomen står förstås Uncle Remus för.
Jean Hersholt, ordförande för Academy of Motion Pictures Arts and Sciences, gratulerar James Baskett som vann en Oscar för sin roll som Uncle Remus i "Sången om Södern".
I efterhand framstår dess överskridande karaktär mellan tecknat och vanlig spelfilm som just filmhistoriskt. Det blev den också av andra skäl, för även om Baskett har ifrågasatts för att ha gestaltat en “stereotyp” som Uncle Remus, har ingen kunnat ta ifrån honom med vilken briljans han spelar rollen. Baskett förtrollar med sitt skådespeleri och ger hela filmen en sagolik känsla. Tidigare hade han mest spelat i budgetfilmer och gjort röstroller åt Disney, men han tilldelades en heders-Oscar för sin roll och spåddes en lysande framtid. På galapremiären i Atlanta var han inte välkommen eftersom han var svart och ett par år senare avled han endast 44 år gammal efter att länge besvärats av diabetes och svagt hjärta.
1. Bror Kanin passerar "the tar baby" som inte hälsar. 2. Bror Kanin ger "the tar baby" en smocka. 3. Bror Björn och Bror Räv känner vi igen från "Kalle Anka och hans vänner önskar God Jul", men kan inte riktigt placera vilken film de är med i...
En känslig scen i “Sången om Södern” är när Uncle Remus berättar historien om “the tar-baby”. Bror Räv och Bror Björn skapar en liten figur av tjära och terpentin som de kallar “tar-baby” för att den ser ut som en liten svart pojke. I själva verket är det en fälla som de ska fånga Bror Kanin i. När denne passerar figuren och hälsar på den så svarar den inte. Bror Kanin blir så förnärmad att bestämmer sig för att slå den stumma dockan och när han gör det fastnar hans tassar i tjäran och han är fångad.
Berättelsen finns i olika varianter och har likt andra Harris historier spårats tillbaka till Afrika. Det har inte hindrat att den i moderna tider tolkats som rasistisk och “tar-baby”, ett amerikanskt uttryck om att något bara blir värre om utomstående lägger sig i, har avråtts från att användas.
Disneys hantering av ”Sången från Södern” har lämnat ett svart hål i filmhistorien. För även om vi kan se Bror Räv och Björn i Benjamin Syrsas sångnummer i slutet av “Kalle Ankas jul”, vet inte många av oss vilken film de hör hemma i. Uncle Remus muntra sång ”Zip-a-Dee-Doo-Dah", som Alli Wrubel och Ray Gilbert Oscarsbelönades för, har återanvänts av Disney i olika kortfilmer och sjungs ännu i alla möjliga sammanhang, men få vet var den först framfördes eller att den är baserad på folkmelodin “Zip Coon” som sjöngs av Söderns vita före inbördeskriget för att förlöjliga svarta.
Harris fick rätt, hans berättelser fångade en era som dagens människor har svårt att greppa. Just därför ska du visa dina barn och barnbarn ”Sången om Södern”, ett förträngt mästerverk som hjälper oss att förstå det förflutna och det mänskliga.