Lamberto Maggiorani spelade Antonio Ricci och
Enzo Staiola dennes son Bruno i Vittorio De Sicas mästerverk "Cykeltjuven" (1948).
Endast fyra år efter att den först gick upp på biograferna utnämnde den aktade filmtidskriften Sight & Sounds pool av kritiker och filmskapare Oscarsbelönade ”Cykeltjuven” (1948) till den bästa filmen någonsin och sedan dess har den bitit sig fast högt uppe i rankingen.
Då hade italienaren Vittorio De Sica redan tilldelats en Oscar för "Ungdomsfängelset" (1946), ett drama om två unga skoputsare som blir gripna och dömda för ett brott de inte begått.
Filmen satte ett tema som De Sica fortsatte att utforska i sina realistiska verk, hur fattiga och utsatta försätts i situationer där det redan orättvisa livet blir ännu mer orättfärdigt.
Han lyckas möjligen med det mest förfinat i ”Cykeltjuven”. I efterkrigstiden Rom blir den arbetslöse Antonio Ricci (Lamberto Maggiorani) alltmer desperat, han kan inte försörja sin familj, hustrun Maria (Lianella Carell), sonen Bruno (Enzo Staiola) och den lilla nyfödda babyn. Så erbjuds Antonio ett jobb med att sätta upp affischer, men det kräver att han har en egen cykel. Maria säljer de vackra sängkläderna de fått i bröllopsgåva för att kunna köpa en åt sin make.
Antionio (Lamberto Maggiorani) och han son Bruno (Enzo Staiola) letar efter en stulen och livsviktig cykel i Vittiorio De Sicas klassiker "Cykeltjuven" (1948).
Antonio börjar arbeta, men i ett oövervakat ögonblick när han sätter upp en affisch så blir cykeln stulen. Tillsammans med sonen Bruno ger Antonio sig ut på en hopplös och hjärtskärande jakt efter cykeln i den svindlande väldiga huvudstaden.
”Cykeltjuven” brukar nämnas som den italienska neorealismens främsta verk, en filmkonstnärlig rörelse som började med Roberto Rossellinis ”Rom, öppen stad” (1945) om situationen under nazisternas ockupation, och slutade med Pier Paolo Pasolinis ”Snyltaren”(1961) som utspelar sig bland hallickar och prostituerade i huvudstadens utkanter.
Fascisterna satsade mycket på film. Benito Mussolini öppnade 1937 den 400 000 kvadratmeter stora studion Cinecittà utanför Rom. Här spelades inte bara storslagna och tekniskt avancerade filmer in (som nu på grund av ideologisk belastning trängts undan ur det filmhistoriska minnet) utan en hel generation inhemska och utländska filmskapare (som vår egen mästerfotograf Sven Nykvist) fick sin skolning i mastodontstudion.
Ingången till den 400 000 kvadratmeter stor filmstudion Cinecittà utanför Rom.
Jättestudion Cinecittà är fortfarande i bruk. Här ser vi hur kulisserna til en scen ur tv-serien "Rome" (2005-2007) har byggts upp där.
En sönderbombad ekonomi och ett kall att röra sig bort från fascismens bländverk med artificiella kulisser och förhöjande studioljus och skildra verkligheten som den faktiskt är, gjorde att de italienska filmskaparna nu i stället tog med sig sina kameror och mikrofoner ut i världen. De ville inte längre berätta om “heroiska” svartskjortor och patriotiska krigshjältar, utan om de vanliga italienarnas liv i efterkrigs-Italiens ruiner.
De Sica var både djupt troende katolik och övertygad kommunist. En oförenlig kombination kan man tänka, men bland Italiens intellektuella vid tiden efter kriget var det en vanlig position. För dem förenades den kristna medmänskligheten med en strävan efter jämlikhet och rättvisa. Vi ser det i De Sicas ömma medkännande, det som inom oss själva både förtvivlar och tänder hoppet i hjärtat. I fascismens dyrkan av det starka och i den nya kapitalismens rovdrift såg man en betydande likhet, Mussolinis propaganda och reklamens manipulationer var bara olika sidor av samma mynt.
Svarvaren Lamberto Maggiorani blev stjärna under en i rollen som as Antonio Ricci i Vittorio De Sicas mästerverk "Cykeltjuven" (1948), men ljuset tänds och ridån gått ner fick han gå tillbaka till jobbet i fabriken.
Trots framgången med ”Ungdomsfängelset” fick De Sica finansiera ”Cykeltjuven” ur egen ficka. Han spelade in hela filmen i stadsdelen Val Melaina utan professionella skådespelare.
Maggiorani arbetade som svarvare och tjänade tusen dollar på sin insats i filmen, en summa som räckte till att köpa nya möbler och att åka på semester med familjen. Efter att över en natt ha blivit en av filmkonstens ikoniska gestalter fick han gå tillbaka till fabriken som snart lades ner. Sedan försörjde han sig som murare och dök bara upp i små filmroller under 50- och 60-talet.
Lianella Carell fortsatte däremot professionellt inom filmen som både skådespelare och manusförfattare och Staiola, som var nio år under inspelningen, kom sedan att bli en barnstjärna i ett dussintal italienska och amerikanska filmer, men utbildade sig som vuxen till mattelärare.
Vittorio De Sica som prisad regissör 1961 och som ung skådespelare på 1920-talet.
Med “Cykeltjuven” hade De Sicas karriär som filmskapare ändå bara börjat. Även om neorealismens kraft klingade av i mitten av 50-talet (den italienska ekonomin gick så starkt att publiken snart upplevde fattigdomen som förflutet) skulle De Sica tilldelas både Guldpalmen och ytterligare två Oscarsstatyetter innan han gick bort 1974.
I kväll visas ”Cykeltjuven” på Filmstaden och den ses bäst på bio.