Fångad i sin orörliga kropp får den snart 20-årige Ben börja om med det mesta. På ett rehabiliteringshem kämpar han inledningsvis med att ens lyckas ta en tugga av frukostkexet. Att kunna sitta upp framstår länge som ett omöjligt mål. Toalettbesök på egen hand är en avlägsen dröm.
Historien bygger på poetry-slam-artisten Grand Corps Malades (Fabien Marsaud) självbiografi. Men man behöver inte ha kunskaper om denne franske estradör för att ha behållning av filmen, som bjuder på många fina scener där Ben erövrar sitt liv igen.
Kameran registrerar lyhört hans förbättring och blir mer rörlig i takt med att även Ben kan förflytta sig. Det rullstolsbundna gänget som Ben ansluter till är en av filmens största behållningar och med hjälp av avväpnande galghumor försöker killarna göra livet och den långsamma rehabiliteringen uthärdlig.
”Steg för steg” gör ingen stor sak av Bens i jämförelse privilegierade position. Förutom att han har engagerade föräldrar som besöker honom varje dag och verkar tillhöra en inte rik men ändå välfungerande medelklass, så gör han också synbara framsteg. Det går inte fort men han får ändå lön för mödan.
Det är så klart tacksamt, rent berättarmässigt, att skildra en person som kan kämpa på och göra framsteg. Kroniskt sjuka, utslagna människor har helt andra utmaningar framför sig och med en sådan huvudperson hade detta blivit en helt annan, svårare, film.
”Självmord är vardag här”, säger en av hans medpatienter men Ben förstår nog aldrig den innebörden på djupet och filmen orkar heller inte riktigt med att stanna i det svarta läget särskilt länge. Det ska man kanske vara tacksam för. Ben tappar aldrig hoppet och behåller mestadels sitt goda, bitska humör, vilket gör filmen till en charmig om än småytlig upplevelse. (TT)
