Animerad barnfilm
Regi: Paul Tibbitt
Svenska röster: Kim Sulocki, Rafael Edholm, Stephan Karlsén
Åldersgräns: 7 år
Den knallgula fyrkantige stekkocken Svampbob har stekt krabburgare i tv-format sedan 1999. För andra gången är det nu dags för den inte superbegåvade men ändå charmige tvättsvampen att ta klivet till bioduken och samtidigt till den otecknade helt vanliga världen. Som vanligt bjuds det på en anarkistisk story i full fart och jag har sällan sett en film som på någon nivå är så väldigt intelligent men samtidigt så onjutbar.
För även om dialogen är vitsig vilar en jobbig kyla över alltihop. Dessutom är skrikigheten och de snabba klippen uppe på en nivå som gör att man snabbt känner sig som en bebis som fått för många intryck och är nära att däcka.
I korta drag händer följande: en kollektiv ätstörning triggar ett stabilt undervattenssamhälle till kollaps när receptet försvinner och de älskade krabburgarna slutar tillverkas. Sedan följer ett krigsliknande tillstånd, tortyr, en rasande mobb jagar vår hjälte och repliker som "jag får panikångest" och "din feta, rosa idiot" förekommer.
"Mad Max"-modet sprids snabbt och apokalypsen är nära. Men när den lömske Plankton tar sig in i Svampbobs hjärna är det gulligt, pastelligt och glatt för en stund. Godisfigurer lever i symbios och mumsar sockervadd. Tills "The shining"-tvillingarna dyker upp i form av identiska isglassar och blinkar rakt över huvudet på den unga publiken.
Efter lite tidsresor fram och tillbaka i tiden (och ett, det måste jag erkänna, roligt besök hos delfinen Bubblis, som övervakar universum) slungas så Svampbob och hans vänner ut ur sin tecknade värld in i vår för en kort tur (inte ens halva filmen) på torra land. Tempot går i 180 och alltihop är utmattande. Med godingar som "Fåret Shaun" och "Paddington" på repertoaren känns det svårt att rekommendera den här urvridna gamla tvättsvampen till en ung publik. (TT)