1. John Carter i strid med en marsian. Illustration från 1920 av James Allen St. John till Edgar Rice Burruoghs berättelse om John Carter. 2. Edgar Rice Burroughs med sitt flygplan 1934.
I Seth MacFarlanes tramsiga grabbfilm “Ted” (2012) får vi följa vänskapen mellan John Bennet (Mark Wahlberg) och hans livs levande teddybjörn Ted. De bägge är barnsligt förtjusta i favoritfilmen “Blixt Gordon”, Mike Hodges rymdäventyr från 1980. Under en vild fest dyker till och med Blixt Gordon själv, Sam J. Jones, upp i egen hög person.
“Ted” driver med kultfilmen “Blixt Gordon” och genom åren har omdömena om den varit blandade, från att ha uppfattats hopplöst töntig och daterad när den visades tre år efter George Lucas klassiska “Stjärnornas krig” (1977) och året efter Richard Donners “Superman” (1979) till att bli en publikfavorit.
Lucas själv ville göra en film baserad på Alex Raymonds serietidningsfigur, men innan honom köpte ingen mindre än maestron Federico Fellini rättigheterna till “Blixt Gordon”, men förde aldrig serien till duken. Både den experimentelle Nicolas Roeg (”Performance” (1970), “Rösten från andra sidan” (1973)) och de italienska västernfilmens nestor Sergio Leone (“Den gode, den onde och den fule” (1966) och “Harmonica - En hämnare” (1968)) anlitades därefter, men deras entusiastiska Blixt Gordon-purism blev för mycket filmbolag och producenter. Till slut fick den mer resonlige Hodges uppdraget.
Raymond hade tre stora inspirationskällor för sin rymdhjälte. Först och främst landsmannen Philip Francis Nowlans enormt populäre seriefigur Buck Rogers som hade sett dagens ljus redan 1929. Berättelsen om en pilot från första världskriget, som sövs ner för att vakna upp ett halvt årtusende in i framtiden, lästes inte bara i tidningarna utan fick blev också så småningom filmer, tv-serier och leksaker. En annan förlaga var landsmannen Edgar Rice Burroughs (Tarzans “pappa”) bokserie från 1910-talet om sydstatsveteranen John Carter som på ett mystiskt vis förs till Mars där han bli en närmast messiansk hjälte för marsianerna.
Den tredje influensen var amerikanen Philip Wylies roman “When Worlds Collide” (1933) i vilken den svenske (!) astronomen Sven Bronson upptäcker ett par vandrande planeter som är på väg in i solsystemet. De färdas snabbt i rak i riktning mot Jorden som kommer att slitas sönder av gravitationen. Det visar sig att den ena planeten påminner om vår och är förmodligen beboelig. Flera länder tar sig an projektet att evakuera människor och djur dit med jättelika rymdraketer. Men när planeten kommit ännu närmare ser man i teleskopen att det finns städer och levande varelser på den…
De första rutorna med “Blixt Gordon” publicerades 1934 och serien ritades sedan ända fram till 1992. Vi får följa Blixt Gordon, en snygg polospelare och student på elituniversitetet Yale i Connecticut som blir en osannolik rymdhjälte och världsräddare. När serien börjar hotas jorden av att sväljas av den vandrande planeten Mongo. Tillsammans med sin förälskelse Dale Arden kidnappas Gordon av den galne vetenskapsmannen Hans Zarkov. Denne har byggt ett rymdskepp och reser med Blixt och Dale till Mongo för att stoppa katastrofen. Väl där visar det sig att planeten är bebodd, av bland annat jättar, häxor, hajfok och hökmän, och att den styrs av den onde kejsaren Ming den obarmhärtige och ett fantasifullt äventyr tar sin början.
Alex Raymond, illustration av Graziano Origa från 1977. Omslaget till decembernummret av "Blixt Gordon" 1936.
I dag betraktas Raymonds exotiskt fantasirika “Blixt Gordon” som en av de mest inflytelserika serier som ritats. Mot slutet av 30-talet publicerades den i 130 olika tidningar och på åtta olika språk och lästes av 50 miljoner människor om dagen. Samtidigt totalförbjöds serie i Nazityskland och censurerades kraftigt i fascisternas Italien och Spanien. Framgången berodde inte minst på att Raymond tecknade så elegant och polerat, hans serierutor förde tankarna till barockens romantiska bildvärld. Efter att virtuosen Raymond gick bort 1956 blott 46 år gammal fick serien aldrig samma konstnärliga kvalitet igen. Senare superhjältar som Stålmannen, Batman och Järnmannen hade alla Raymonds Blixt Gordon som förlaga.
Under 30-talet gick “Blixt Gordon” som radioföljetong och Frederick Stephani tog hjälten till vita duken i en serie filmer mellan 1936 och 1940. Under 80- och 90-talet gjordes flera tecknade tv-serier baserade på rymdsagan, men på 50-talet gick den också som serie med riktiga skådespelare liksom i den utskällda “Flash Gordon” (2007).
Den största filmatiseringen är förstås Hodges från 1980. Filmen kostade i dagens penningvärde omkring 700 miljoner svenska kronor att spela in och bakom filmmusiken låg inga andra än det brittiska rockbandet Queen.
Blixt Gordon spelas av utvikningsmodellen Sam J. Jones (som snuvade de nya stjärnorna Kurt Russell och Arnold Schwarzenegger på rollen). Gregory “Blixt” Gordon” är nu inte en polospelande student, utan ett fotbollsproffs i New York Jets. I vanlig ordning vill kejsaren Ming (spelad av ingen mindre än Max von Sydow!) utplåna jorden. Blixt Gordon befinner sig på en flygresa där han träffar den sköna Dale Arden (Melody Anderson). Planet träffas plötsligt av en meteorit som dödar de två piloterna, men Blixt lyckas ta kontroll över det och kraschlanda det i den excentriske vetenskapsmannen Hans Zarkovs (Chaim Topol) växthus (!). Han har upptäckt att världen är på väg att drabbas av en katastrof när månen verkar lämna sin omloppsbana. Han har byggt ett rymdskepp för att undersöka saken och lurar in Blixt och Dale i det.
Även om “Blixt Gordon” överlag fick svalt mottagande av kritikerna var till tillräckligt många som såg den på bio för att den skulle gå i vinst med dubbelt så mycket som den kostade. Med tiden har den också vuxit i anseende. Hodges lyckades få till just en serietidningskänsla över filmen, den spelar mer på humor och är en varm blinkning till Burroughs med sin charmiga lek med rymdoperans genre och klichéer än Lucas jungianska pseudodjup med “kraften” och “jediriddare”. Jones sågades för sin rollprestation, medan von Sydow, som alltid, prisades. Det är skräpkulturpoesi av den mest sofistikerade sorten och för ögat är filmen en fest genom den italienske mästaren Danilo Donatis (Fellinis och Paolo Pasolinis ständige vapendragare) lyxigt grälla scenografi och närmast fetischistiskt vulgära kostymer.
I kväll ska du passa på att se komiskt svulstig rymdopera på Filmstaden.