De senaste åren har Marvel studios målmedvetet släppt filmer för att på nytt introducera sina tajtsbeklädda karaktärer. Resultaten har varierat. Med "Iron man" lyckades Robert Downey Jr skaka nytt, putslustigt liv i sin Tony Stark, en av de coolare superhjältarna i Marvel-universum.
"Thor" däremot, vars utgångsläge av naturliga skäl är lite mer svårsmält, blev mer av en kalkon. Asaguds-action är inte för alla helt enkelt.
När publiken nu är lagom uppvärmd är det dags för "The Avengers", där alla superhjältarna samlas i en slags all-star-match. Vi har nämnda Iron man och Thor, Captain America och Hulken som tillsammans med spionorganisationen S.H.I.E.L.D.S främsta medarbetare Black Widow, Hawkeye och Nick Fury ska bekämpa ondskans makter i form av Thors usling till halvbror, Loki.
Om man befinner sig i en livssituation där man lägger mycket tankekraft på vem som skulle vinna en fajt mellan Thor och Hulken, då är det här definitivt rätt film.
Regissören Joss Whedon har lyckats med konststycket att låta alla superegon få ungefär lika mycket utrymme. Här finns också en välgörande balans mellan spektakulär action och historiefördjupande andningspauser. I filmens första del blir det nästan lite segt. Men sedan kommer Hulken igång - dr Banners utbrott är en karamell filmskaparna listigt nog drar på - och sedan är det full fart in i mål.
Men att effekterna är enormt bra, rentav hisnande i filmens 45 minuter långa final, är i sig inte tillräckligt för att höja betyget. Publiken är kräsen och förväntar sig inte mindre än perfektion. Detta är Marvel och Disney, bågen ska vara spänd, liksom.
Utan att göra något direkt nyskapande av innehållet har Joss Whedon dock skapat en fullt godkänd superhjältemacka med extra allt, som alla fans borde kunna äta sig mätta och belåtna av. Han har den rätta, lätt humoristiska känslan, som behövs för att undvika ofrivillig komik. Det är en bedrift, inte minst då skurkarna alltså är aliens från Asgård. Och med skådisar som Scarlett Johansson, Mark Ruffalo, Robert Downey Jr och Samuel L Jackson blir det aldrig segt. Även om detta inte direkt är Shakespeare, skadar det aldrig att höra attackvrål från skolade röster.