Makarna Frost (Anders Ek och Gudrun Brost) i Ingmar Bergmans "Gycklarnas afton" (1953).
Essä
Den som för första gången ser Ingmar Bergmans “Gycklarnas afton” (1953), en av de bästa svenska filmerna någonsin, slås av dess överväldigande skönhet. Lekfullt och uppfinningsrikt får Sven Nykvist bilden att dansa i det groteska gycklarspelet om kampen mellan kvinnan och mannen. Han ramar också in bilden på ett exakt vis, varje sekvens blir som ett konstverk i sin egen rätt.
Det är därför inte märkligt att Bergman där och då bestämde sig för att den unge Nykvist skulle bli hans nya huvudfotograf, den gamle förtrogne Gunnar Fischer, mannen bakom de förtrollande bilderna ibland annat “Sommaren med Monika” (1953) och “Det sjunde inseglet” (1957) blev helt ersatt när den Oscarsbelönade “Jungfrukällan” (1960) spelades in. Fischer själv förstod, trots att han tillhörde sin generations främsta filmkonstnärer, att den yngre Nykvist var i en liga helt för sig.
Albert (Åke Grönberg) framför spegeln efter den totala förödmjukelsen i cirkusarenan i Ingmar Bergmans "Gycklarnas afton" (1953).
Han föddes i Moheda i Småland 1922 i ett frikyrkligt hem. Nykvists föräldrar var missionärer och som snart lämnade honom till Missionsförbundets barnhem på Lidingö för att bygga ett sjukhus i Belgiska Kongo. Det återvänder när han var tio år gammal och bosatte sig i Rönninge utanför Stockholm. Trots att fotografi i frikyrkliga kretsar betraktades som en tveksam sysselsättning uppmuntrades Nykvist redan som tonåring att själv filma och gick på Stockholms stads fotografskola. Bara 19 år gammal började han arbeta som fotograf åt filmproduktionsbolaget Sandrews och fick mitt under brinnande krig, 21 år gammal, möjligheten att studera filmfoto på fascisternas studio Cinecittà i Rom tillsammans med kommande stora filmskapare som Federico Fellini, Roberto Rossellini och Luchino Visconti.
Underbarnet Nykvist återvände till Sverige 1945 och bara 23 år gammal blev han Rolf Husbergs chefsfotograf under inspelningen av klassikern “Barnen från Frostmofjället” (1945), en av de mest framgångsrika och bästa barnfilmer som spelats in i Sverige.
Ingmar Bergman och Sven Nykvist tillsammans under inspelningen av "Jungfrukällan" (1960).
Som Bergmans fotograf fick han demonregissören att röra sig i en ny riktning, bort från det stelt teatrala till det mer rörligt filmiska. I det mytiska medeltida dramat “Jungfrukällan” förändrade Nykvist hela Bergmans bilduttryck genom att ta vara på det naturliga ljuset i Dalarna där filmen spelades in, den urnordiska naturen blev trolsk och levande i ett överdådigt svartvitt foto. Framför allt såg Bergman i Nykvists kameralins en otyglad kraft, en förmåga att med en blick brutalt slita av skådespelarna deras masker och lämna dem nakna i en rå existentiell ärlighet av desperation och skam, men också en särskild vördnad och helighet, en mänsklig värdighet i all förnedring.
Jungfrun Karin (Birgitta Pettersson) och den åsidosatta och hatiska fostersystern Ingeri (Gunnel Lindblom) som ovigd väntar barn i Ingmar Bergmans "Jungfrukällan" (1960).
Jungfrun Karin (Birgitta Pettersson) och hennes mor (Birgitta Valberg) i Ingmar Bergmans "Jungfrukällan" (1960).
I “Så som i en spegel” (1961) tog Nykvist ett steg till. Han övertalade Bergman om att spela in filmen på ön Fårö (där den ångestridne regissören skulle finna sitt personliga paradis) utanför Gotland i stället för i en studio i Stockholm för att skapa en mer naturlig och levande atmosfär. Nykvist började ta ut svängarna med helt nya kamerarörelser och vinklar och återigen handlade det om att ta vara på det faktiska ljuset ute på Fårö för att skapa filmmagi. Precis som "Jungfrukällan" tilldelades "Så som i en spegel" (1961) Oscarsstatyetten för bästa utländska film.
Minus (Lars Passgård) och Karin (Harriet Andersson) i Ingmar Bergmans "Så som i en spegel" (1961).
I Ingmar Bergmans "Så som i en spegel" (19619 ger sig Martin (Max von Sydow) in i en hopplös kamp med Gud för att vinna tillbaka sin hustru Karin (Harriet Andersson).
I Bergmans psykologiska drama “Persona” (1966), i dag allmänt betraktad som bland filmhistoriens främsta verk, revolutionerade Nykvist filmfotot genom ett helt nytt radikalt sätt att ta närbilder, en intimitet fylld av ryckande läppar och vandrande blickar.
I filmen isolerar sig den unga sköterskan Alm (Bibbi Andersson) med sin patient, den välkända skådespelerskan Elisabet Volger (Liv Ullman), som plötsligt blivit stum, i en ödslig stuga. Vartefter börjar deras personligheter att flyta samman.
Den unga sköterskan Alm (Bibbi Andersson) och hennes patient, skådespelerskan Elisabet Volger (Liv Ullman), flyter samman i Ingmar Bergmans "Persona" (1966).
Bergman utforskar den schweiziske psykoanalytikern Carl Gustav Jungs teori om “persona”, ett slags sociala masker vi bär för att dölja vilka vi egentligen är. Nykvist använder den inneboende romantiken i Fårös landskap, drömskt och oformligt, och lika lite som skådespelerskorna visste han Bergmans avsikter med varje scen utan fick själv intuitivt utforska mystiken med sitt foto. Genom speglar, ljus och skuggor lyckas Nykvist ge oss visionen av att Alma och Elisabet också rent kroppsligt smälter samman.
Ingmar Bergman och Sven Nykvist förbereder för närbilder under inspelningen av "Persona" (1966).
I “Persona” övergav Bergman och Nykvist all realism, det är Guds tystnad vi hör och naturen framstår i sig som helig i all dess meningslöshet. Bildberättandet är radikalt med sina närbilder och montage och ger den samtidigt en utomvärldslig och kuslig stämning, mardrömslik och skräckfylld, lika förfinat som i Edvard Munchs målningar.
Ingmar Bergman, Sven Nykvist, Erland Josephson och Liv Ullman på Fårö 1972.
Bergmans och Nykvists estetik i “Persona” kom att lämna djupa avtryck i filmkonsten, vi ser det i verk av Robert Altman, Woody Allen, Jean-Luc Godard, David Lynch, David Fincher, Darren Aronofsky och Lars von Trier, för att nämna några.
Ingmar Bergm och Sven Nykvist tillsammans med Ingrid Thulin under inspelningen av "Viskningar och rop" (1973).
Nykvist tilldelades sin första Oscar för bästa foto för sin insats i Bergmans film “Viskningar och rop” (1972) som också har jämförts med just Munchs målningar. Filmen handlar om tre systrar (Harriet Andersson, Ingrid Thulin och Liv Ullman) och deras husa (Kari Sylwan) som isolerat sig på en herrgård någon gång i slutet av 1800-talet.
Ingmar Bergman och Sven Nyvkist under inspelningen av "Viskningar och rop" (1973).
Den spelades in på Taxinge-Näsby slott utanför Mariefred som målades om därför att Bergman ville återskapa en vision i rött som han hade fått i en dröm. De hade då inte gjort särskilt många färgfilmer tillsammans, men Nykvist lyckades blanda en perfekt balans mellan rött, vitt och hudtoner med sin kameras palett. Mästaren lyckades få bort kornigheten i fotot för att förmedla känslan i färgerna och använde endast det naturliga ljus som kastades in genom slottets stora fönster.
Agnes (Harriet Andersson) och Anna (Kari Sylwan) i Ingmar Bergmans "Viskningar och rop" (1973).
Foto: Bo-Erik Gyberg © AB Svensk Filmindustri
“Viskningar och rop” är fullkomligt fullsprängd av biblisk symbolik och i Nykvist foto ser vi hur den oskyldiga azurblå tonen i det första blommande paradisiska tillståndet efter hand uppslukas av det syndens blodröda färg. Filmen är magnifik, rörande, mystisk, ångestladdad, klaustrofobisk och hypnotisk, i klass med både Anton Tjechovs och August Strindbergs dramer.
Maria (Liv Ullmann) i Ingmar Bergmans "Viskningar och rop" (1973).
Maria (Liv Ullmann), Karin (Ingrid Thulin), Agnes (Harriet Andersson) och Anna (Kari Sylwan) i Ingmar Bergmans "Viskningar och rop" (1973).
Foto: Bo-Erik Gyberg © AB Svensk Filmindustri
Sven Nykvist 1974.
Bergman har sagt att han och Nykvist nådde vägs ände med sin estetiska radikalitet i “Persona” och “Viskningar och rop”, det gick inte att tränga längre in i människans psyke i jakten på en tyst Gud och någon slags barmhärtighet. I stället började Bergmans filmkonst ta sig mer konventionella uttryck igen och nästa Oscar för bästa foto fick Nykvist för det över fem timmar långa eposet “Fanny och Alexander” (1982).
Ingmar Bergman och Sven Nyvkist ger Bertil Guve regi under inspelningen av "Fanny och Alexander" (1982).
Filmen utspelar sig i borgerskapets Uppsala i början av 1900-talet och skildrar världen ur syskonen Alexander (Bertil Guve) och Fanny (Pernilla Allwin) Ekdahls perspektiv och är en slags bildungsroman för vita duken och Bergman inspirerades av 1800-talets stora författare som Charles Dickens och E. T. A. Hoffman i sin barndomsskildring.
Ismael Retzinsky (Stina Ekblad) och Alexander (Bertil Guve) i Ingmar Bergmans "Fanny och Alexander" (1982).
Biskop Vergerus (Jan Malmsjö) och Alexander (Bertil Guve) i Ingmar Bergmans "Fanny och Alexander".
“Fanny och Alexander” utforskar gränsen mellan dröm och verklighet, magi och realism i ett drama som knyter an till William Shakespeares “Hamlet” (1603), Henrik Ibsens “Vildanden” (1884) och Strindbergs “Ett drömspel” (1902). Genom Nykvists foto framträder ljus, värme och färg ur Bergmans nattsvarta och iskalla vintersaga.
Biskop Vergerus (Jan Malmsjö) och Emelie Ekdahl (Ewa Fröling) i Ingmar Bergmans "Fanny och Alexander" (1982).
Pigan Justina (Harriet Andersson) och Fanny (Pernilla Alwin) och Alexander (Bertil Guve) i Ingmar Bergmans "Fanny och Alexander" (1982).
Att se ljuset i mörkret och värmen i kylan. Ekdahlska barnen (Pernilla Alwin, Bertil Guve med flera fl) i Ingmar Bergmans "Fanny och Alexander" (1982).
Sven Nyvkist tilldelades sin andra Oscar för bästa foto för sin insats i Ingmar Bergmans "Fanny och Alexander" (1982).
I dag betraktas Nykvist som bland de främsta och mest inflytelserika filmfotograferna någonsin. Han arbetade med långt många fler än regissörer än Bergman. Genom åren filmade han för internationellt prominenta filmskapare som Alf Sjöberg, Mai Zetterling, Richard Fleischer, Louis Malle, Roman Polanski, Jan Troell, Woody Allen och Lasse Hallström.
Alf Sjöberg och Sven Nykvist tilsammans vid
Regissören Alf Sjöberg och Sven Nykvist vid Marcus Aureliusstatyn i Rom under inspelningen av "Barabbas" (1953).
Nykvist Oscarsnominerades för sitt foto i Philip Kaufmanns filmatisering från 1988 av Milan Kunderas roman “Varats olidliga lätthet” (1982) om Pragvåren 1968 och hans egen “Oxen” (1991) nominerades till en Oscar för bästa utländska film. Det är en filmversion av Siv Cederings tio år äldre bok med samma namn som skildrar svältåren i 1860-talets Småland.
Sven Nyvkist 1990.
Nykvists samarbetade med den ryske mästaren Andrej Tarkovskij i den djupt religiösa filmen “Offret” (1986), en Guldpalmen-nominerad hyllning till kollegan Bergmans skapande, som spelades in på den gotländska ön Närsholmen, då svensk militär inte anförtrodde honom som exil-sovjetmedborgaren att vistas på Fårö.
Filmen handlar om en man (Erland Josephson) som köpslår med Gud för att förhindra mänskligheten och världens utplåning i kärnvapenkrig. Utan att tveka tackade Nykvist nej till att filma Sydney Pollacks storfilm “Mitt Afrika” (1985) för att i stället hjälpa den dödligt cancersjuke Tarkovskij att färdigställa sin sista film.
Den ryske filmregissören Andrej Tarkovskij spelade in sin sista film "Offret" (1986) på Gotland med Sven Nyvkist som fotograf.
För att skapa “Offrets” domedagsstämning reducerade Nykvist färgerna i fotot kraftigt, ibland är det inte ens hälften av den ursprungliga färgsättningen vi ser i bild. Resultatet blir en imponerande och fulländad visuell upplevelse. Trots att Tarkovskij utforskar spänningen mellan det sakrala och profana, har Vatikanen valt ut den bland den filmkonst som bäst gestaltat den kristna traditionen och dess värderingar.
Den ryske filmskaparen Andrej Tarkovskij på Närsholmen utanför Gotland till sammans med Valerie Mairesse, Sven Wollter, Filippa Franzén, Allan Edwall och Sven Nykvist inför inspelningen av hans sista film "Offret" (1986).
Skillnaden mellan hur Nykvist frambesvärjer Bergmans och Tarkovskijs perspektiv är påfallande. Lutheranen Bergman kämpade genom hela sitt liv och skapande med tvivel och frustration över Herrens ständiga tystnad, medan den ortodoxe Tarkovskij, starkt förankrad i ikonmåleriets tradition, visar oss hur Skaparen konstant lyser igenom och är närvarande i Skapelsen. I båda fallen är det genom Nykvists lins vi ser Guds anlete. Själv fick han möta sin Skapare 83 år gammal 2006.