Kaneda är ledaren för ett motorcykelgäng i "Akira" (1988).
Det japanska namnet “Akira” betyder “skarp” eller “lysande”. Många av oss förknippar det nog med mästerregissören Kurosawa, men det är också passande nog namnet på Ōtomos tecknade film från 1988, en av animationens verkliga triumfer.
Han tecknade först sin berättelse som en serie 1982 och gjorde det med en så stor nationell och internationell framgång att den snart skulle skifta form och hamna på vita duken. “Akira” kostade omkring hundra miljoner kronor att spela in och var den dyraste animerade japanska filmproduktionen någonsin.
Året är 2019 och Tokyo har återuppbyggts efter tredje världskriget som utkämpades i slutet av 1980-talet. Till sommaren ska staden stå värd för Olympiska spelen (precis som det blev!), men det äventyras av att det japanska samhället blivit så förgiftat av korruption och plågat av våldsamma demonstrationer, terrorism och eskalerande brottslighet. Militären har tröttnat på den (sken)demokratiska oordningen och överväger att genomföra en kupp och återupprätta det traditionella Japan.
Föräldralösa Kaneda och Tetsuo leder ett ungdomsgäng som far runt och gör staden osäker på sina motorcyklar. En kväll korsar deras vägar en märklig liten pojke som är på flykt från ett av militärens hemliga laboratorier. Överraskande nog är han nyckel till deras eget förflutna.
Kaneda är ledaren för ett motorcykelgäng i "Akira" (1988).
“Akira” är en film om sociala förändringar och politiska intriger, om människans främlingskap i det moderna samhället, om myndighetskorruption och statlig ineffektivitet, liksom de ständigt ruvande militaristiska idealen i Japan, på kant med demokratin och utvecklingen. Ōtomo förlägger handlingen till framtiden, men egentligen är det en spegling av hans samtids Japan som fortfarande kämpar med traumat efter andra världskriget, atombomberna över Hiroshima och Nagasaki och den förnedrande kapitulationen.
En genomgående bild för detta är i “Akira” metamorfosen, förändringen som tar sig extrema och groteska uttryck. Ōtomo film är postmodernistisk, allting flyter, till och med människors personliga identiteter är i rörelser och förändras. I själva verket finns det inte någon enskild karaktär att hålla fast vid, från den ena stunden till nästa känner vi inte längre igen dem som personer eller ens existensformer. Det är en satir mot det japanska samhällets snabba teknologiska utveckling där människorna är vilsna i ett jättelika storstadslabyrinter där de aldrig någonsin tycks hitta vare sig hem eller sig själva. Förlusten av historia plågar dem, det gamla Japan finns bara kvar i form av ruiner, det finns inte längre några värden eller normer att hålla fast vid, solen har för alltid gått ner över Solens rike.
Motorforden lämnar ljusspår efter sig genom mörkret i "Akira" (1988).
Rent visuellt förbluffar “Akira” ännu. I linje med handlingens postmoderna karaktär ä animationen flytande och metamorfisk, i ständig rörelse, men ändå överväldigande exakt i sina detaljer. Bilar och motorcyklar lämnar spår av ljus efter sig mörkret, samtidigt som vi kan urskilja varje distinkt lysande fönster i skyskraporna som sträcker sig mot natthimlen. I kraftfull fantasirika drömsekvenser rubbas alla skalor och perspektiv. En av huvudtecknarna var Makiko Futaki som sedan skulle arbeta med Hayao Miyazaki i “Kikis expressbud” (1989), “Prinsessan Mononoke” (1997) och “Det levande slottet” (2004).
I "Akira" (1988) kan vi urskilja varje fönster i skyskraporna som sträcker sig upp mot natthimlen.
En viktig del av upplevelsen är Shōji Yamashiros hypnotiska musik. Han var influerad av den indonesiska gamelan, där slagverksorkestrar också slår fram melodier och harmonier, och den japanska noh-körtraditionen med dess upprepande och begränsade stämmor som meditativt sjunger en allusionsrik lyrik i syfte att föra oss mot det överjordiska.
Fortfarande betraktad som en av de bästa animerade filmerna någonsin har “Akira” haft ett vitt kulturell inflytande. Inte bara har den inspirerat senare tecknade filmer utan också haft stor betydelse för japansk kulturs spridning i västvärlden. Syskonpopstjärnorna Michael och Janet Jackson lånade också från filmen i musikvideon till deras hit “Scream” (1995) och snart skulle vi finna spår av den också i amerikanska spelfilmer som Alex Proyas “Dark City” (1998), syskonen Wachowskis “The Matrix” (1999), Quentin Tarantinos “Kill Bill” (2003), Christopher Nolans “The Dark Knight” (2008) och bröderna Duffers tv-serie “Stranger Things” (2016-).