Viveca Lindfors kom till världen i Uppsala 29 december 1920. För 37 år sedan besökte hon Linköping och då intervjuade jag henne på Frimurarhotellet.
– Min första kyss fick jag här i Linköping, sade hon när hon gjorde entré.
Minns att jag tänkte: ”Det där var en öppningsreplik värdig en filmstjärna”.
Där stod vi i givakt, två manliga journalister – lite till åren komna – och jag, 22-årig student från Kulturvetarlinjen, i en magnifik salong i Frimurarhotellet. Lite otippat bar hon mörkgröna Fjällräven-byxor och dito jacka till svart blus. Viveca Lindfors hade kommit på besök för att gästspela på Östgötateatern. Än i dag förstår jag inte varifrån jag fick mod till att lyfta luren till teatern och fråga om jag kunde få en intervju med stjärnan. Men jag gjorde det och blev hänvisad till en gruppintervju med de två herrarna – kanske en av dem kom från Corren? – samma dag som hon skulle framföra sin föreställning ”Anna – the gypsy swede” om en kvinna som emigrerar till Amerika.
Min studentkamrat Lars Jansson hade sparkat in mig i den minimala radiostudion belägen högst upp på vinden i herrgården i Ryd. Han tyckte jag var den rätta personen att hålla i ett filmprogram, mestadels bestående av filmrecensioner. Jag tyckte min röst inte alls passade sig för radiomediet men jag gav upp efter hans tjat och tyckte så småningom det var lustfyllt att uttrycka mina åsikter om nya filmer. Min dröm var att krydda recensionerna med intervjuer av filmpersonligheter, men på den tiden kom de aldrig till Linköping.
Men Viveca kom.
Viveca Lindfors svenska filmer från 40-talet visades vid den här tiden ofta i de enda tv-kanalerna som fanns, TV1 och TV2. Den mest kända "Tänk om jag gifter mig med prästen "från 1941 hade jag nog sett flera gånger. Men det fanns andra i vilken hon briljerade med sin sensuella och egensinniga utstrålning: "Appassionata", "Brödernas kvinna", "Singoalla", "Anna Lans", "Jag är eld och luft" med flera.
Blodfull var ett epitet man gav henne och som ständigt upprepades. Genremässigt tillhörde de flesta av hennes tidiga svenska filmer melodramen. En genre bespottad av vissa, älskad av andra – däribland av mig.
Efter Greta Garbos, Ingrid Bergmans och Signe Hassos framgångar i Hollywood var det Vivecas tur. 1948 kom hon dit och fick spela mot Errol Flynn i Technicolorstinna kostymdramat, "Don Juans äventyr" (1948). Dock var hon inte speciellt glad över sina Hollywoodfilmer. De skänkte henne inte rättvisa, ansåg hon.
Viveca Lindfors orienterade sig mer mot teatern, gärna den experimentella och blev sedermera en av pionjärerna i den amerikanska kvinnorörelsen i början av 70-talet. Liksom många kvinnor vid denna tid kastade hon behån och turnerade med sin one-woman-show "I'm a Woman", i vilken hon gestaltade olika kända kvinnor och deras öden. Vilgot Sjöman lockade tillbaka henne till bioduken i gamla hemlandet varpå hon ytterligare gjorde en pionjärinsats när hon gestaltade den första öppet lesbiska rollfiguren i svensk film, i hans "Tabu" från 1977. I filmen hånglade hon med en kvinna och dansade spritt språngande naken. Mycket ovanligt att se en 56-årig aktris göra det då och något liknande ser vi sällan i dag.
Jag hade förberett mig minutiöst med mängder av frågor till intervjun. Hennes frispråkiga memoarer hade jag läst om och tänkte fråga henne om hur det var att kyssa Ronald Reagan (han var USA:s president 1983) med vilken hon spelade i "Natt efter natt "(1949). Jag ville höra om hennes film noir-roller, om hur det var att regisserad av Fritz Lang, Nicholas Ray, Robert Altman och många andra giganter. De två andra herrarna tyckte det var roligare att höra om kyssen och hennes Linköpingspojkvän, minns jag.
Till slut vågade jag mig på en fråga och den handlade om den aktuella pjäsen hon medverkade i. Det var som att trycka på en knapp! Hon pratade så engagerat om den att det inte gick att ställa fler frågor. Men det gjorde inget. Hennes röst och utstrålning var av det magiska slaget.
Intervjun var slut och jag lockade henne ut på Sankt Larsgatan för att ta några bilder. Jag var en hyfsad amatörfotograf vid den här tiden men med ett sådant objekt blev jag alltför nervös och flera av bilderna blev oskarpa.
Hennes filmkarriär gick inte på högvarv vid tiden för min intervju men några år senare fick Hollywoodproducenter och regissörer ånyo upp ögonen för henne. Det visade sig att hon var något så ovanligt som en skådespelerska som vägrat skönhetsoperera sig. Skiftningar i ansiktsuttryck syntes bättre hos henne än i de stela jämnåriga kvinnliga kollegernas ansikten. Hon vann en Emmy, kunde ses i "Exorcisten III" och upptäcktes av en helt ny generation som såg henne i sfi-fi dramat "Stargate" från 1994. Hon var aktuell för fler storfilmer men ödet ville annorlunda och Viveca Lindfors gick ur tiden 1995, 74 år gammal.