Demonregissören Ingmar Bergman i ständig strid med sina inre "dämoner".
Nyligen förklarade en irakisk cineast för mig att det bara är svenskar som inte kan förstå Ingmar Bergmans storhet. Som ung kvinna och feminist var det obegripligt för henne hur Bergmans konst kunde förväxlas med hans person, sin karaktär gjorde ju inte ens han själv några försök att sminka över, snarare tvärtom. Värdet av Bergmans skapande är att han filmade berättelser om vad innebär att vara människa, verk som kommer fortsätta förundra var helst de visas i världen.
Mänskliga erfarenheter skiljer sig åt beroende på vilka vi är. Den amerikanske författaren James Baldwin skrev en essä om hur bara en svensk lutheran kunde skapa Bergmans ångestfyllda dramer, en demonregissör tampades med sina inre ”dämoner” avskuren från omvärlden. För en svart homosexuell man som han själv, plågad av världens alla orättvisor, fanns det egentligen väldigt lite att hämta hos Bergman, Baldwins existentiella ångest var av ett helt annat och mer akut slag.
James Baldwin.
Irakiern kanske förstår Bergman därför att hon är kristen, men ateisten Baldwin var son till en baptistpastor och själv en berömd pojkpredikant innan han besviken övergav tron. Deras olika uppfattningar handlar om perspektiv, hon ser till själen, han till världen. I det bästa av kulturliv finns det plats för alla uttryck, en konstnärlig mångfald.
Ingmar Bergman fick stora resurser för att filma sin vision av tillvaron.
Under Bergmans glansdagar fick han ensam enorma resurser för att gestalta sin vision. En välvillig tolkning av införandet av jämställdhets- och mångfaldskrav i Filminstitutets finansiering av svenska filmer var att hjälpa konsten på traven i att skildra olika människors upplevelser av tillvaron. En väl instrumentell syn på kultur och ett väl trubbigt instrument visade det sig.
Lars Anders Johansson uppmärksammade den urspårade politiseringen av kulturlivet redan i boken "Att dansa efter maktens pipa" 2017.
Redan för fem år sedan belyste den borgerlige kulturdebattören Lars Anders Johansson, tidigare ledarskribent på Corren, politiseringen av kulturlivet i sin bok ”Att dansa efter maktens pipa”. I synnerhet intresserade han sig för den långtgående ideologiseringen inom svenskt filmskapande. Långfilmskonsulenten Baker Karim tillträdde 2013 med ambitionen att förändra svensk film och han har varit identitetspolitikens främste fanbärare. Med stöd av Filminstitutets förra vd Anna Sterner styrde han pengar till ”normkritiska” projekt för enkom ”rasifierade” kvinnor och generellt skulle bidragen fördelas lika mellan män och kvinnor, även om betydligt fler män sökte dem.
STOCKHOLM 20210414
Regissören Baker Karim inför premiären av filmen Glaciär.
Foto: Jessica Gow / TT kod 10070
Filmskaparen och tidigare långfilmskonsuleten Baker Karim.
Ruben Östlund, en av Sveriges mest framgångsrika regissörer, beskrev hur Filminstitutet tvingade svenska filmare att jaga bidrag i stället för publik och konstnärliga mål. Det har inte heller gått hem hos publiken, redan innan pandemin hade svensk film på bara ett par år tappat över en fjärdedel av biopubliken jämfört med utländska filmer.
Alice Bah Khunke (MP).
Amanda Lind (MP).
Johansson återkommer i boken till hur dåvarande kulturminister Alice Bah Kuhnke (MP) släppte fram de identitetpolitiska krafterna i olika sammanhang och hela tiden slog ifrån sig kritiken. När exempelvis flera förläggare för fyra år sedan varnade för att den svenska bokutgivningen höll på att likriktas av litteraturstödets krav på jämställdhets- och mångfald, tog hon det inte på allvar.
Den brittiske nationalekonomen John Maynard Keynes formulerade den kulturpolitiska principen om en armlängds avstånd.
Kuhnkes efterträdare Amanda Lind (MP) tog tag i saken och begärde en utredning om saken. När den var klar i våras visade det sig att problemet med politisk styrning av svenskt kulturliv var betydande, en utveckling som pågått under 30 år i strid med den vägledande principen om en armlängds avstånd. Principen, att kulturpolitiken endast ska ordna förutsättningarna för kulturen och inte kontrollera dess innehåll, formulerades av den brittiske nationalekonomen John Maynard Keynes efter andra världskriget. Syftet var att freda fritt skapande i ett fritt samhälle efter den mardrömslika manipulation och destruktion som den rika tyska kulturen genomled under Tredje riket.
Frihetens vindar blåser genomer Filmhuset.
Den socialdemokratiska regeringen slopar nu direktivet om krav jämställdhets-, mångfalds- och barnperspektiv för filmstöd, men problemet med styrningen är långt bortom Filmhusets väggar.
Erik Jersenius, kulturchef
Själv har jag mött mångkulturellt inriktande kulturskapare med politisk hemvist långt till vänster som tröttnat på de ideologiskt snäva kraven för att bevilja stöd till verksamheter och produktioner. I de leden finns stor oro för Sverigedemokraternas eventuella inflytande över den nationella kulturpolitiken efter kommande val, men det vet också om vilka styrmedel politiker och aktivistiska tjänstemän sedan länge haft över kulturlivet.