Amerikansk tv-serie 2002–2008.
Finns på dvd.
Baltimore brann i våras. Freddie Gray, en 25-årig afroamerikansk man, blev ett i raden av uppmärksammade offer för polisbrutalitet när han föll i koma i en polisbil. Han dog en vecka senare av nack- och ryggskador som obducenten beskrivit som snarlika dem man får om man dykt från hög höjd i grunt vatten. Polisen anklagas för att ha satt hand- och ankelfängsel på Gray utan att spänna fast honom med bilbälte.
Det amerikanska rättssystemets diskriminering och brutala hantering av afroamerikaner och fattiga gjorde till slut att Baltimores befolkning fick nog. Det höga tryck som byggts upp i generationer kunde inte försiktigt ventileras utan exploderade i våldsamma demonstrationer. Både polis och demonstranter skadades. Vad som verkligen hände Freddie Gray i polisbilen vet bara de som satt i den men Baltimores afroamerikanska befolkning har länge lidit av utanförskap och diskriminering.
Aldrig harpolisens och samhällets svek mot det fattiga USA gestaltats så autentiskt i populärkulturen som i TV-serien ”The Wire”. Seriens skapare, David Simon, kommer från Baltimore och har jobbat som kriminalreporter på tidningen ”The Baltimore Sun”. Serien kretsar kring droghandeln i staden, hur den infekterar och korrumperar allt i sin väg. I en uppmärksammad föreläsning berättade han om splittringen i USA, där en luspank underklass slussas genom rättssystemet för att mata köttkvarnen som kallas ”The War on Drugs”. ”Det är två helt frånskilda samhällen som marscherar mot varsina helt olika framtider”, säger han.
”The Wire” hade aldrig någon stor publik. Ändå fick vi fem säsonger på oss att utforska segregationen mellan dem som har och dem som inte har. Hur polisen tvingas arbeta för att klara kvoter och möta de mål politiker satt för att kunna bli omvalda. Polisen och knarklangarna är aldrig platta stereotyper, ingen är bara hjälte och systemets dragningskraft påverkar alla. David Simon kompromissar aldrig bort realism till förmån för drama och därför blir publiken inte bara åskådare utan vittnen. Realismen blir så total så att kamerorna verkar ha placerats ut i smyg på riktiga gator, där langarna inte är skådespelare. När polisen förhör mördare skriver de riktiga rapporter och de politiska skandalerna exponeras i riktiga medier. Det känns i alla fall så. Men egentligen är det bara David Simon som håller upp en smutsig spegel mot den stad som, tretton år senare, tog livet av Freddie Gray.