Favorit i repris 1
Sankt Hansblus på Skagens strand (se vilka personerna på målningen är här, extern länk)
Målning av Peder Severin Krøyer
Finns att se på Skagens museum, Skagen, Danmark. Och på hemsidan www.skagensmuseum.dk/samlingen
I dag är det Johannes Döparens dag, och i går kväll alltså den "riktiga" midsommaraftonen, kvällen före S:t Hansdagen.
Då tänker jag alltid på Skagenmålarna, på Peder Severin Krøyers självlysande storverk "S:t Hansblus på Skagens strand" från 1906. En av hans sista stora målningar, innan sinnessjukdomen tog över. Den har det där ljuset, de där färgerna, men också skuggorna och mörkret. Och den har elden, som både förtär och lyser upp.
Det är en doftande försommarkväll i Skagen den 23 juni 1903 med stora delar av den kända konstnärskolonin samlad. Nästan alla de vuxna människorna på den 2,5 meter breda målningen finns namngivna på Skagenmuseet (och deras hemsida). Alla fanns på riktigt.
Jag vill vara med, jag vill vara en av de vackra kvinnorna i hatt som står där till vänster, helst hon med skuggan över den raka ryggen och knut under hatten. Det är förresten Anna Ancher, en brilljant konstnär, men som alltid på den tiden i skuggan av sin man Michael, han som hade en stor, pompös ateljé i deras hem, medan hennes var enkel och liten.
Men nu är det Sankt Hansblus (bål på svenska) och vi pratar och ler och snart ska vi väl gå till Bröndums och tala om livet och konsten, naturen och människan. Sören (som Peder Severin ofta kallas) kanske målar oss igen, Sören som ville vara världens lyckligaste människa, den begåvade, levnadsglade. Hipp, hipp, hurra.
Men.
Vid den vita båten, centralt placerad på bilden, står ett par för sig själva, med huvudena lite för tätt ihop. Det är Krøyers hustru Marie. Mannen är Hugo Alfvén.
Marie är också konstnär och i 35-årsåldern, kompositören Hugo fem år yngre. De träffades året innan på Sicilien och blev blixtförälskade. Marie ville genast ha skilsmässa, det ville inte maken, och Marie skriver till Hugo: "Han anser till och med att Du borde komma till Skagen och vara här och arbeta, om Du skulle ha lust". Då, menar Sören, kunde man bäst se hur historien skulle utveckla sig.
Så blir det, Hugo kommer till Skagen flera somrar i rad, komponerar och umgås med en annan mans hustru, de gör små utflykter, tar in på hotell. Det verkar så bekymmersfritt.
Det är det självklart inte. Varken för Marie, Hugo, Sören eller dottern Vibeke som är 8 år, det är hon som står längst till vänster i vit klänning med hatten i handen. Utan någon förälder.
Samma år komponerar Alfvén sin "Midsommarvaka" (lyssna här, extern länk) som blir klar just i Skagen i augusti 1903. Hugo skriver senare: "En lugnare och ljufligare arbetsplats än denna finns inte på jorden. Jag arbetar nu på den svenska rapsodi, som så många år tonat i mitt hufvud. Den skall skildra midsommarnattens yra glädje och trånande kärlekslängtan – två ting som jag inte är alldeles främmande för."
Nej, han skriver själv i sina memoarer att han har "ett karaktärsfel, som jag förgäves sökte övervinna och tygla. Det blev visserligen en allt ymnigare överflödande inspirationskälla, men å andra sidan vållade det mig ofta stora obehag och drev mig in i besvärliga situationer, som jag ibland hade all möda i världen att klara mig ur. Detta karaktärsfel var, att jag inte kunde stå emot kvinnlig skönhet och tjusningskraft, förälskelsens guldskimrande poesi. Det var inte en viss bestämd kvinna jag älskade och förblev trogen, utan det var kvinnan, könet, i alla dess skiftande förtrollande uppenbarelser, jag älskade."
Sören går med på skilsmässa först sedan han fått veta att Hugo och Marie väntar barn. Den beviljas i juni 1906 och samma år målar han alltså färdigt "Sankt Hansblus".
Marie och Hugo får dottern Margita och de lever tillsammans i Sverige till 1936, då Hugo lämnar henne för en annan, 20 år yngre kvinna.
Peder Severin dör redan 1909, Marie dör 1940 och Hugo 1960.
Men konstverken lever kvar. Både Hugo Alfvéns klassiska "Midsommarvaka" med sin trånande yra och Krøyers målning som först kan se ut som ett folklustspel, men som innehåller en hjärtskärande livssorg. En sådan som inte ens elden kan bränna bort.