Ursprungligen utgiven av Norstedts. Återutgiven i pocket av Piratförlaget (2003). I samma utgivning finns också den fristående fortsättningen "Stålsprånget" från 1968.
Upptakten är ett bombhot mot den monopolistiska mediekoncernens skyskrapa i ett framtida nordeuropeiskt land. Saken är känslig och kommissarie Jensen får en vecka på sig att hitta den skyldige.
Teknisk undersökning visar att vederbörande kan finnas bland ett tiotal tidigare medarbetare inom koncernen. Via förhören klarnar bilden av mediemonopolets roll i samhället. Det publicistiska uppdraget är inte att granska, att blottlägga orättvisor. Det behövs inte längre: arbete och kapital har gjort upp. Det politiska ”samförståndet” är ett faktum. LO-ordföranden gifter in sig i kungahuset. Välståndet bara ökar.
Mannen på gatan ska inte oroas. Böcker trycks inte, de är onödiga. Vad medborgaren bäst behöver för sin information och förströelse är serietidningar samt dags- och veckopress med infantilt innehåll i grällaste fyrfärg och tryckt i miljonupplagor.
I periferin skymtar håglösa medborgare. Som om det inte längre finns något att kämpa för, eller mot. Samhällsutvecklingen pågår vid sidan av. Brottsligheten sjunker, men det gör å andra sidan också nativiteten. Samtidigt som det förbjudna spritmissbruket ökar ... Per Wahlöö kan Marx och Hegels teorier om den alienerade människan.
Året efter ”Mord på 31:a våningen”, 1965, etablerar Wahlöö tillsammans med hustrun Maj Sjöwall den realistiska och samtidskritiska svenska polisromanen. ”Roseanna” blir den första av tio böcker om utredningsgruppen kring en viss Martin Beck. ”Mord på 31:a våningen” kan ses som ett snabbkoncentrat av vad som komma ska i genren.
Här finns redan deckarramen för den polemiska ambitionen. Men stilen är effektivare. Det kalla, karga samhället illustreras av att bara en person nämns vid namn:
Kommissarie Jensen.
Pliktroget, men utryckslöst, noterar han processerna bakom bomhotet och – ska det visa sig – även bakom en hemlig publicistisk avdelning på just våning 31.
Uppenbart skrev Wahlöö i ren ilska efter försäljningen av kulturellt inriktade och debattlystna veckotidningen Folket i Bild (1934–1962). Mäktiga Bonniers köpte och ut kom istället FiB/Aktuellt. Själv slås jag vid senare omläsning av bokens allt större relevans för vad som nu är på väg att hända det papperstryckta ordet och medias granskande roll.
Förespråkar inte landets tredje största riksdagsparti en kultur som håller sig på mattan? Miljonupplagornas tid är borta, men ska inte glättiga budskap på nätet helst klickas i den storleksordningen? Och det öde som möter den hemliga avdelningen på våning 31 – är det inte misstänkt likt vad undanskuffade journalister i DN-skrapan råkat ut för?
Kommissarie Jensen läser avslutningen över min axel. Han skjuter ned hatten i pannan och ger mig rådet han ger till alla som tänker högt:
– Ni borde vakta er tunga.