Linköpingsforskaren Per Ewert är aktuell med den nya boken "Landet som glömde Gud".
Böcker
Per Ewert
“Landet som glömde Gud”
Norma
För en tid sedan bad en främmande man mig att läsa och tolka ett myndighetsbesked åt honom. Han drev ett eget företag och hade kommit i kläm med rättvisan. Det visade sig att han var en kristen syrian som flytt till Sverige under flyktingkrisen 2015. Han var mycket besviken på det nya land han hade kommit till, det var alls blivit som han tänkt sig. Släktingarna som fanns här hade “försvenskats”, vilket innebar att de inte alls visade honom den respekt - eller gav honom den hjälp han förtjänade. Mötet med svenskarna var kämpigt, han upplevde oss som vänliga på ytan, men fientliga så fort han vände ryggen till. “Ni är inte människor!”, skrek han nästan upphetsat.
Jag bekräftade att allt han sa stämde, att vi skiljer oss mycket från andra människor och att vi statistiskt sett ogillar utlänningar i mycket högre grad än vi ger sken av. Jag frågade honom ifall han inte funderat att flytta härifrån och söka lyckan i något annat land. Jag kom att tänka på historikerna Henrik Berggren och Lars Trädgårdhs moderna klassiker “Är svensken människa?” (2006), som just visar vilken sällsam utväxt av människoarten vi är. Ingen annan bryr sig så lite om familj, seder och religiösa dygder som svenskar.
Per Ewert är religionsforskare vid Linköpings universitet och direktor vid den kristna tankesmedjan Claphaministitutet. I sin nya bok “Landet som glömde Gud” söker han svaret på hur Sverige kom att bli världens mest sekulariserade land, långt från något som kan kallas lagom. Han finner att det beror på en ytterst långsiktig och medveten strategi hos den svenska socialdemokratin att etablera en ny hegemoni, att omstöpa den svenska mentaliteten.
I början av förra seklet var Svenska kyrkan ännu en konservativ kraft inom den svenska staten och landet var starkt präglat av 400 år av lutherdom, men det skulle raskt förändras. Numera är de en gång så fromma och bibelsprängda svenskarna de minst kyrkligt aktiva i världen, allt färre barn döps, inte ens var femte ungdom konfirmeras och vartannat gift par skiljer sig.
Ingen politisk och kulturell kraft har format det moderna svenska sinnet som socialdemokratin och Per Ewert visar hur den redan från början var religionsfientlig. Socialdemokraterna har förstås marxistiska influenser, men framför allt en liberal syn på människan, en strävan efter att göra henne till en fri och obunden individ som ställer upp sina egna livsmål och formulerar sin egen världsbild.
Per Ewert konstaterar att den svenska socialdemokratin och dess motsvarigheter runt i västvärlden varit skickligare än liberalerna själva att förverkliga sådana ideal genom den starka välfärdsstaten, som förvisso gör människor beroende av det offentliga, men fria från familjen och andra sociala band. Framför allt har man velat underminera auktoriteter, som präster, lärare och föräldrar.
Hjalmar Branting håller tal år 1900.
Hjalmar Branting, Sveriges förste socialdemokratiske statsminister, dömdes för hädelse efter sina angrepp på “svartrockarna” (prästerna) och det var redan under hans ledning som målet att göra sig kvitt statskyrkan fastställdes. Kyrkan var i början av 1900-talet fortfarande en stark och dominerande ideologisk kraft i det svenska samhället som dessutom var konservativ.
Per Ewert skildrar hur Socialdemokraterna sedan pragmatiskt och långsiktigt, steg för steg, inte bara manövrerade ut kyrkan ur offentligheten och utbildningssystemet, utan också såg till att få politisk kontroll över den genom att göra den till en “folkkyrka”, där valda kyrkopolitiker gavs makten över de teologiskt lärda prästerna. En huvudstrateg bakom denna utveckling var den marxistiskt influerade ”hedningen” Arthur Engberg (S), ecklesiastikminister 1932–1936, som insåg att kontrollen över kyrkan och utbildningen av dess präster skulle kunna sekularisera den inifrån.
En grogrund fanns det i den liberalteologi som redan letat sig in i prästleden, med dess mål göra sig kvitt bestämda kristna läror för att försöka skapa en slags allmänmänsklig morallära. Nazisterna i Tyskland skapade på motsvarande vis en folkkyrka där prästerskapet var underkastat staten.
Den politiska kontrollen över kyrkan ledde så småningom till att exempelvis kvinnliga präster vigdes. Vid 1970-talets början uppfattade socialdemokratin kyrkan som avväpnad som konservativ kraft, men ännu när kyrkan skildes från staten fanns oro för att den skulle bli för självständig. Så blev det inte, Svenska kyrkan har fortsatt att sekulariseras och att förlora medlemmar och samlar nu bara drygt hälften av svenskarna.
Per Albin Hansson 1945
Religionsfientligheten har varit närmast genomgående hos svenska socialdemokratiska statsministrar. Den marxistiskt influerade Per Albin Hansson betonade folkgemenskap i sitt "folkhem", med en ny svenskhet som gradvis kunde tränga undan kristendom och traditionella värderingar.
Tage Erlander badar i Döda havet 1962.
Kronprinsen Tage Erlander var själv uppvuxen inom Missionsförbundet, men övergav sin kristna tro när engagemanget i socialdemokratin växte. Han koncentrerade sin politiska gärning på att säkra materiell välfärd åt svenskarna och undvek kulturstriderna, men skrev i sin dagbok elakt om FN:s svenske generalsekreterare Dag Hammarskjöld och dennes personliga tro präglad av kristen mystik. Nästa lika kritisk var han mot sin egen adept, Olof Palme, som förvisso ingöt nytt liv i den socialdemokratiska rörelsen, men vars moral Erlander tidigt ifrågasatte.
Correns dåvarande chefredaktör Bertil Torekull intervjuar Olof Palmen i Stockholm i mitten av 1980-talet.
Palme kom som statsminister att bli den som gav nådastöten mot den svenska kristenheten. Marxistiskt influerad ville han att svenskarna skulle inträda i ett nytt andligt tillstånd av existentiell materialism, att göra sig fri från alla föreställningar om överjordiska krafter och omdana sin jordiska verklighet. Innan honom hade andra socialdemokratiska ideologer som Alva Myrdal och Stellan Arvidson krattat manegen. Myrdal drev på reformer för att “frigöra” svenskarna från familjen och låta det offentliga uppfostra barnen och DDR-entusiasten Arvidson bedrev en skolpolitik där morgonbön, bibelläsning och kristendomskunskap omvandlades till religionskunskap med kristendomskritisk udd.
Alva Myrdal 1956.
Länge höll borgerligheten mot. Folkpartiet (Liberalerna) förenade frireligiösa och kulturradikaler och var försiktigt kristendomspositiva, medan Bondeförbundet (Centerpartiet) och Högerpartiet (Moderaterna) in i det längsta framhöll den kristna tron och familjen som samhällsfundament, innan de anpassade sig till den hegemoniska värderingsförskjutning som socialdemokratin lyckades med. Fast svenska folket i sig har knappast varit positivt till utvecklingen historiskt sett. Det är genom taktiska politiska övervägningar man lyckats runda opinionen, exempelvis när kristendomskunskapen avskaffades var en tydlig majoritet av svenskarna emot det.
Ändå har deras sinnen formats av socialdemokratin, ofta möter man svenskar som tänker sig att de lämnat religionen bakom sig och stigit upp i ett högre mänskligt tillstånd där de ägnar sig åt viktiga saker som charterresor, golf, padel, yoga, inredning och skönhetsingrepp, titta på elitsport och smörja kråset på restauranger. Det är vad som förgyller och ger mening åt ett tämligen grunt och obildat folk. Privatreligiositeten är utbredd, man får snickra ihop vad man själv tror på, kanske andar, spöken, naturmystik, spå i stjärnorna och varför inte en släng av lite zenbuddistisk meditation på det.
Det var nog inte riktigt det Palme tänkte sig, men gjorde det oss lyckliga? Trots att vi aldrig haft starkare köpkraft och åtminstone på pappret är mer utbildade än tidigare generationer, lider vi av ökad psykisk ohälsa och antalet självmord bland unga vuxna svenskar har ökat med nära på 2 procent per år sedan millennieskiftet. Våra vilsna barn förväntas finna sig själva i värld utan auktoriteter och rättesnören, och regeringen gör nu statliga satsningar för att försöka bota vår stora ensamhet, här där singelhushållen är flest i världen. Familjebildningen skjuts på framtiden och ofrivillig barnlöshet är ett växande problem som avhjälps genom en stor flyktinginvandring som endast tycks slå en splittrad nation i ännu mindre bitar.
Göran Persson 2022.
Göran Persson, den mest fromme av våra socialdemokratiska statsministrar (som ung ville han bli präst), talade om Jesu bergspredikan, citerade Paulus och betonande att svenskarna måste försöka hitta tillbaka till en mänsklig gemenskap, en familj där vi tar reda på varandra. Han var något på spåren, men kanske för sent.
Per Ewert pekar på att svenskarna liksom andra västerlänningar nu söker något för att fylla sitt ekande andliga tomrum. Det är vad den växande högerpopulismen har att erbjuda, ett “vi” i en värld där allting flyter och den andliga isoleringen helt enkelt gjort oss bittra och fördummade. Det angrepp som socialdemokratin gjorde mot samhällets auktoriteter och eliter har i nästa led överförts till en människa som inte kan acceptera något annat än det hon själv tror och känner är rätt, varken fackliga eller politiker är förskonade. Inte ens vetenskapen är längre en auktoritet, det är upp till var och en att slå fast sin sanning.
MALMÖ 19830226
Carola Häggkvist vinner den svenska finalen i Melodifestivalen i Malmö med bidraget Främling.
Foto: NTB / kod 1010
Per Ewert avslutar sin bok med ett par rader ur den kristna sångerskan Carola Häggkvists “Säg mig var du står” (1983):
“Var det verkligen det här vi drömde?
Eller var det något längs vägen som vi glömde?”