Den senaste tiden har integrationspolitiken förts upp på dagordningen, som sättet att återvinna dem som röstade på Sverigedemokraterna i det senaste valet. Utgångspunkten är att det inte är något större fel på migrationspolitiken – det som SD kallar ”massinvandringen” – men väl på möjligheterna för flyktingar att integreras i det svenska samhället.
Gängbråk och dödsskjutningar i miljonprogramsområden som Skäggetorp är symptom på att integrationspolitiken har fallerat. Alltsedan 1960-talet har Sverige blivit ett alltmer segregerat land – både etniskt och klassmässigt. Folkhemmet, den svenska välfärdsstaten, byggde på en stark tillit mellan medborgarna och mellan medborgare och stat. Vi kunde lita på att staten skulle leverera välfärd. Segregationen och senare decenniers urholkning av välfärdsstaten bidrar till att den trygghetsskapande tilliten har försvagats. Globaliseringen, som bland annat inneburit att arbetstillfällen flyttats från västvärlden till Kina och andra låglöneländer, har sedan 1990-talet bidragit till att arbetslöshetssiffrorna i Sverige och i många andra EU-länder ligger på en helt annan nivå än tidigare. Den har även bidragit till att landsbygden och tidigare industriorter fått stora sociala och ekonomiska problem. I tider av otrygghet är det lätt att skylla på främlingar. Därav behovet av en ny integrationspolitik.
Den tidiga efterkrigstidens välfärdsstat byggdes delvis av arbetskraftsinvandrare. De kom till nybyggda miljonprogramslägenheter, fick liten eller ingen svenskundervisning och arbetade och arbetade. LO-facken som var rädda för att invandrarna skulle vara svårorganiserade och inte följa kollektivavtalen, drev på integrationsprocessen, genom att kräva 200 timmars svenskundervisning på betald arbetstid. Så i slutet av 1960-talet startade embryot till lokal integrationspolitik med invandrarbyråer som skötte tolkservice och såg till att invandrarna fick elementär samhällsinformation.
Arbetskraftsinvandringen ersattes i början av 1970-talet av flyktinginvandring av invandrargrupper som hade sämre anknytning till arbetsmarknaden än sina föregångare. Detta bidrog till att staten år 1984 organiserade ett mer eller mindre likformigt kommunalt flyktingmottagande.
Nästa stora reform genomfördes år 1998 när Integrationsverket bildades. Verkets uppgift blev dels att undersöka hur det stod till, dels att stödja det kommunala flyktingmottagandet. Det borgerliga regeringsskiftet år 2006 medförde att Integrationsverket raskt lades ned. Arbetsförmedlingen fick tillsammans med länsstyrelserna – och i viss mån Migrationsverket – ta över ansvaret för flyktingmottagandet. I övrigt menade den borgerliga regeringen att flyktingarnas integration skulle lösas om de fick arbete. Därför blev integrationspolitiken en arbetsmarknadspolitik.
Med facit i hand kan vi konstatera att tendenserna till integrationspolitik inte har fungerat. Och allra värst har det varit under senare år. Politiken att låta arbetsförmedlingen ta huvudansvaret för integrationen – arbetslinjen – var mer än lovligt naiv.
För det första räcker det inte med att få arbete. För att integrationen i det svenska samhället ska fungera är det nödvändigt att invandrarna lär sig inte bara grundläggande, utan god svenska och dessutom inte bor i segregerade områden. Träffar man aldrig svenskar är det svårt att bygga upp fungerande nätverk och tillitsband, som gör att man blir delaktig i det svenska samhället.
Detta att invandrare gärna bosätter sig nära dem man känner och kan tala med, är inget nytt. I Chicago ligger Andersonville. Hit kom många svenska invandrare i slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet.
För det andra har arbetsförmedlingen inte lyckats med sitt uppdrag att ordna arbeten. Enligt ny statistik från Statistiska centralbyrån saknar ungefär hälften av invandrarna arbete efter tio års vistelse i Sverige. Tröskeln till arbetsmarknaden är betydligt högre än för svenskar. Ett flertal studier visar att arbetsgivare misstror personer med utländsk bakgrund. När dessutom arbetslösheten redan är hög är därför förutsättningarna att integreras via arbetet bristfälliga. En fungerande integrationspolitik behöver röra förutsättningar för integration i form av arbete, bostäder och utbildning, likväl som verktyg för att individer och grupper ska integreras i det civila samhället.
I dagens samhälle ser man gärna samhällsproblem som individuella problem – något som individer med framåtanda kan lösa själva. Integrationspolitiken behöver både vara individuell och strukturell. Det visar arbetslinjens misslyckande. Politiken behöver även vara väldigt långsiktig. I slutet av 1990-talet trodde man att integrationsfrågor gick att lösa med hjälp av kortvariga projekt i miljonprogramsområdena. Det var inte särskilt framgångsrikt.
Långsiktighet förutsätter samarbete över de politiska blockgränserna, men också på att politiken bygger på vetenskapligt förankrad kunskap – och inte på dogmatiska uppfattningar om hur verkligheten ser ut.