Hösten 2001 träffade jag många spännande människor som på olika sätt arbetade för att motverka segregation. Mina möten blev texter i en temabok som gavs ut av ABF under namnet ”Därför är det värt – om integrationens drivkrafter”.
Två av dem jag minns väl var vår nuvarande civilminister Ardalan Shekarabi och hans kompis Dervis Isbitirici. De tog emot på det då nystartade IT-caféet för gymnasieungdomar i Sävja, en segregerad stadsdel i sydöstra Uppsala. Dervis var trött på alla vackra ord och önskningar i integrationens namn. Envisa kontakter med kommunen, kyrkan, ABF och SSU gjorde till slut att Dervis kunde göra handling av ord och möta de ungas behov av att ha något att göra. Ett före detta postkontor blev till fritidsgård med datorer. Både Mona Sahlin och Mikael Damberg deltog på invigningen.
Och bara tre månader senare mördades Fadime Sahindal av sin egen pappa utanför sin systers lägenhet i Uppsala. Jag som i integrationens namn nyss hade varit i samma stad. Vilken ironi.
Samma höst som jag skrev texter om integrationens drivkrafter hade Fadime både i riksdagen och i media berättat om sin utsatthet, att det fanns familjemedlemmar som inte tyckte om hennes "västerländska" sätt att leva. Hon ”fick” inte göra anspråk på sin egen väg, följa den egna pulsen. De hade henne under uppsikt. Hon som bara skulle säga hejdå till sina systrar och mamma innan avresan till Kenya, där socionomutbildningens praktik hägrade, fråntogs brutalt rätten till att vara sin egen den 21 januari 2002. Hon blev bara 26 år.
Priset för att få leva som en självständig och reflekterande människa blev ofattbart högt.
Men med hennes liv och död fick vårt samhälle en viktig signal då för 13 år sedan. Den offentliga diskussionen med myndigheter, politiker och lärare i spetsen fick sig ett rejält uppvaknande. Ord som heder, hedersvåld och hederskulturer har sedan dess stöts och blötts i olika forum.
Och det är bra, för jag är säker på att det finns så många fler Fadime där ute som vi inte ser. Som vi inte når ut till. Som saknar förebilder. Som begränsar sig själva. Som begraver sina drömmar. I Sverige har vi möjligheten att faktiskt bli bäst på att förstå och möta mångas svåra upplevelser i processen att "våga bli sin egen individ".
Många kvinnor runtom i världen förenas i rollen som bärare av ett kollektivt system som står och faller med deras uppförande och sexualitet. Fadime tystades, men hennes viskningar och budskap måste insiktsfull fortsätta bo kvar i våra samtal och vårt sätt att närma oss hederskulturer och konsekvenserna av den typen av livshållning. Ett finstilt arbete.
Vi måste fortsätta utveckla både förmågor och engagemang att möta kvinnor som i dag lever i eller förhåller sig till en patriarkalt ordnad verklighetsuppfattning och människosyn. Vi måste finkänsligt förstå hur skam och marinerad skuld blockerar många. Både unga tjejer som vaggas in i detta, men också mammor, svärmödrar, svägerskor, mostrar, fastrar och de gamla som funnit sig tillrätta i en ordning där ”Namus” är verklighet.
Ett ord som används både på arabiska, turkiska och kurdiska, samma ord som det grekiska ordet "nómos" och som betyder lag men också sedvana eller praxis. Som jag har förstått så handlar det om en social och tyst "överenskommelse" som styr livets alla områden. Allt är så att säga inte "passande". Och som liksom alla typer av sunt förnuft så fungerar det bra tills någon gör annorlunda. Att vara ”utan namus” är så nära ett skällsord man kan komma och varje familjs mardröm i patriarkala miljöer.
Och det är där, i den verklighetsuppfattningen som ordet seref, alltså heder, kommer in i bilden. Heder är ett mått på hur andra uppskattar mitt eller snarare familjens värde. Mitt rykte. Hur pratas det om våra döttrar? Är de fina nog att rankas högt när det gäller livets höjdpunkt: att ”bli” gift! Kvinnorna blir de synliga bärarna av mannens förmåga att navigera åt rätt håll. Det patriarkala systemet står och faller med kvinnornas uppförande och sexualitet!
Att det skulle handla om kurdisk eller muslimsk kultur är enkelspårigt och rentav fel. Jag tror på kontextens betydelse. Båda de orden, namus och seref, finns i min kristna verklighet, i min syrianska uppväxtmiljö; i uttryck, resonemang och i en del fall även konkreta handlingar. ”Övertramp” markeras inte med mord, men med subtila tillrättavisningar. Exkluderande nickningar. Viskningar. Osynliga gränser.
Det finns så klart sedvänjor som trots generationer i det individualiserade väst överlevt, om så endast symboliskt, och som ibland både begränsar och förvirrar mig. Den spänningen behöver vi beröra mer. Hur blir man en individ om man inte speglas som en sådan? När jag gifte mig för snart 15 år sedan ville jag absolut inte bli ”hämtad” från mitt föräldrahem av min mans familj.
Inte ens när den ursprungliga, tårdrypta hämt-traditionen här i väst glidit över till "bara" dans och glädjerop. Nej, symboliken att ”hämta bruden” är för mig inget jag bara viftar bort eller döljer med danssteg. Här ska inte hämtas någon som vore jag en ägodel! Vi ses i kyrkan!
Att leva i ett land där feminism och jämställdhet blivit rumsrent, och samtidigt känna de uråldriga kraven att det jag säger och gör påverkar hela min familjs anseende är en mystisk tillvaro. Är jag dessutom gift så påverkar mina val även min mans familjs anseende och heder, deras seref. Barn? Ja då spelar jag definitivt någon slags huvudroll.
Jag känner mig mentalt vingklippt och samtidigt fullständigt upprorisk. Jag blir någon annan än mig själv. Varken rätten eller utrymmet att få tillhöra sig själv och leva med hjärtat som kompass finns, i alla fall inte i det sociala rummet.
Förhandlingsutrymmet är snävt och jag förväntas spela min kvinnoroll helt enligt invaggat manus. Fadimes viskningar skriker onådigt inuti min kropp. De outtalade förväntningarna att vara en fin och följsam "svärdotter" gör mig totalt rebellisk. För jag ÄR ingen skådespelare. Jag vill bara vara jag. Och ibland vill jag inget annat än att ligga i sängen och läsa!
När jag skulle skriva klart inledningstexten till boken som ABF gav ut hade nyheten om mordet på Fadime just blivit känd. Oj vad det var ofattbart för många. Oj vad jag grät. Genom tårar skrev jag:
"Jag är så otroligt trött på den uppfostran som innebär att få barnen att känna plikt att leva på ett visst sätt. Annars får de inte kärlek, annars blir de inte sedda. Jag är så trött på hotet som alltid föreligger om man inte beter sig på familjens sätt. Jag är så trött på att vanliga unga tjejer i dagens samhälle fortfarande blir övertalade till att tro att meningen med livet är att gifta sig. Inte ens friheten att få välja sin egen kärlek existerar. Jo, det gör den visst, inflikar många. Okej, men i så fall ska han tillhöra samma folkgrupp, helst från en passande släkt. På så sätt kontrolleras även kärleken. Det här är inte uttalat, men osynliga koder i en kultur lär man sig. Vi vet vad som gäller, vad som är möjligt att göra och vad som straffas."
Trots att åren gått, känner jag igen mina rader, de känns fortfarande på riktigt. När jag lämnade Ardalan och hans kompis Dervis på IT-caféet i Uppsala då för 13 år sedan upptäckte jag att någon lämnat rader av kylskåpspoesi på biljardbordet. Där stod:
Tystnad brinn. Söker trygg chans. Värld möter evighet.