I rapporten “Lokala medier i den lokala demokratin” undersöker statsvetarna Rebecka Rita Kostet och Johan Wänström länets mediers relation till demokratin. De visar att Corren, NT och MVT tillsammans fortfarande når en bra bit över hälften av östgötarna varje dag. Skattefinansierade P4 Östergötland lyssnar bara var femte länsbo på dagligen och endast var tredje ser SVT:s lokala nyhetssändningar någon gång i veckan.
Kommunerna informerar själva genom hemsidor och sociala medier, men de förmedlar främst uppgifter om sina verksamheter och inte om vad som händer i politiken. Dessutom har de svår att nå ut till medborgarna, endast omkring var femte östgöte tar del av informationen, undantaget är Valdemarsvik där knappt 40 procent invånarna regelbundet surfar in på kommunens hemsida.
Under senare år har det vuxit fram lokala grupper på Facebook som ett alternativ, men deras genomslag är betydligt större i mindre kommuner. I Vadstena och Ydre når grupperna ut till över hundra procent av befolkningen, medan det i Mjölby och Motala bara är motsvarande 7 respektive 20 procent. Dessutom visar sig de här grupperna inte vara kapabla till att förmedla allsidiga uppgifter om politiken, endast vart tionde inlägg är av den karaktären medan knappt hälften av nyheterna från de traditionella medierna rör kommunala verksamheter. Av det material som delas från nyhetssajterna i grupperna dominerar tydligt Corren, NT och MVT.
Länets stora dagstidningar bär fortfarande demokratin och de har historiskt sett varit viktiga för att utveckla den. Eftersom SVT och SR publicerar förhållandevis få nyheter och når få och kommunerna inte själva förmår informera befolkningen om de politiska processerna, riskerar vi att få ett väldigt kunskapsunderskott bland väljarna framöver. Ingenting tyder på att de sociala medierna kommer att avhjälpa det. Vad får det för följder för demokratin?
Om vi sneglar över Atlanten till “världens största demokrati” kan vi lära oss en hel del av den medieavveckling som pågår och gått längre än i Sverige.
Under de senaste 25 åren har 300 stora dagstidningar lagts ner i USA. En viktig orsak till det var de internetbaserade annonsjättarnas ankomst, Google och Facebook, som också här äter upp de lokala marknaderna. Den amerikanska tidningsbranschen har förlorat två tredjedelar av sina intäkter under de senaste 20 åren (omkring 40 miljarder dollar per år). Samtidigt har det visat sig väldigt svårt för dem att själva skapa starka plattformar på nätet, de digitala intäkterna har så långt endast täckt knappt en sjättedel av förlusterna. I praktiken är det svårt att se hur journalistiken någonsin kommer att kunna finansieras i samma omfattning igen.
Delstaterna Colorado och Ohio har drabbats svårt att tidningsnedläggningar och har därför studerats av forskare vid University of Portland och University of Illinois. Delstatsinvånarnas kunskaper om lokalsamhället och politiken har dalat på bara tio år och medborgarnas politiska engagemang har minskat med en tredjedel. Liknande utveckling ser man i andra delar av USA som förlorat starka regionala tidningar.
Även den offentliga ekonomin försämras när upplåningen ökar i delstaterna, myndigheter och verksamheter hushållar sämre med pengarna när de inte är under lupp av lokala medier. Forskarna sluter sig till att det är billigare för medborgarna att prenumerera på de lokala nyhetstidningarna än att behöva betala högre skatter för växande underskott och misskötta offentliga finanser.
En annan effekt som amerikanska myndigheter slagit larm om är att spridandet av farliga sjukdomar ökar i de delar av USA där nyhetsmedierna är kraftigt försvagade eller inte finns alls. Samhällsinformationen når helt enkelt inte medborgarna längre. En tragedi vi bevittnat med Covid-19:s brutala framfart i landet.
Amerikanska forskare har också studerat hur tidningsdöden sammanfallit med ett ökat polariserat samhällsklimat. Under 1960-talet delade republikanska och demokratiska väljare sin verklighetsbild till den grad att det inte var något stor sak om makarna i en familj röstade på skilda presidentkandidater. Skälet var helt enkelt att de genom medierna tog del av samma kunskapsbildning och kunde diskutera frågor och jämka uppfattningar med varandra på ett civiliserat vis. Ett ännu större problem är att bandet mellan medierna och amerikanerna brutits till den grad att bara var tredje amerikan känner förtroende för journalistiken.
I Sverige har nyhetstidningarna, trots krympande antal prenumeranter, lyckats hålla uppe intäkterna från papperstidningarna genom att höja priserna, men har samtidigt tappat kraftigt på annonsmarknaden. Dessutom ökar både pappers- och distributionspriser, eftersom allt färre läser tidningen blir det en sämre affär att dela ut den. Sedan millennieskiftet har den skickade posten halverats och det har gjort att Postnord nu bara delar ut varannan dag, något som också drabbar tidningsprenumeranter i delar av länet.
Även i Sverige tilltar polariseringen i takt med att tidningarna tappar mark. När Institutet för mediestudier på senare år undersökt hur svenskar uppfattar medier visar det sig att misstron mot rapporteringen är överväldigande stark hos Sverigedemokraternas väljare som inte alls känner igen den verklighet som beskrivs.
Tidningarna har ett eget ansvar för utvecklingen. Den tyske filosofen och sociologen Jürgen Habermas har beskrivit hur de varit viktig del i att skapa offentliga rum för diskussion, reflektion och kunskapsbildning, helt avgörande för demokratins framväxt. Men med tiden har de också själva kommit att betrakta sin journalistik som en slags “vara” och läsarna som “kunder”. Samtidigt måste tidningarna överleva på kommersiell grund och vara digitalt relevanta även om artiklar om kommunal politik inte hör till de mest lästa.
Den enda garantin för att demokratin ska leva vidare är trots allt att vi fortsätter att prenumerera på Corren, NT, MVT eller Folkbladet och att vi tar vårt publicistiska ansvar för den. Det finns ingen bättre grund för ett fritt och öppet Östergötland än att varje östgöte själv väljer att betala för att säkra den journalistiska integriteten och opartiskheten.