Jag minns också en film av regisören Lars Molin med någon liknande brist. Filmen, som antagligen var det sämsta han någonsin gjort, blev också rejält risad av kritikerna. Det hjälpte inte ens att han lät Rolf Lassgård vara polisen som jagade sanningen.
Desto vassare blir det när deckarförfattaren låter ett gammalt kallt fall börja koka i nutid. I Håkan Nessers dekalog om Van Veeteren ältar den gamle kommissarien under seriens gång att han aldrig löste fallet G. Jag minns fortfarande min förtjusning när den tionde och sista delen släpptes och jag upptäckte att boken hette just Fallet G. Boken är den bästa i serien och det är väl ingen spoiler att berätta att Van Veeteren löser fallet.
I den verkliga krim-världen är det flera kalla case som har blivit lösta på senare år. I Norge sitter en man häktad för två av landets mest kända olösta brott och här i Sverige har vi bland annat dubbelmordet i Linköping. Inget av dessa mord löstes i och för sig genom att mördarna började begå nya brott utan av förbättrade DNA-analysmetoder respektive DNA-släktforskning. Sånt är ju skönt i verkligheten, men desto tristare i den fiktiva världen. Men vem vet? Kanske går de båda att kombinera. Det borde i vara läge för någon deckarförfattare att ge sig på spänningsromanen där den nitiska släktforskaren och polisen tillsammans tävlar mot mördaren i en kamp på liv och död.