Nio dansare fyller snabbt det stora ljusgrå scengolvet med intensiv rörelse. Musiken slår hårt i högtalare från varje hörn. Träinredningen i det gamla gymnastikhuset i centrala Linköping, skakar och vrider sig.
För första gången upplever jag dans i detta hus. För det mesta är det träning och arbete här. Men nu är det show och skogsmagi från Norrland.
Fast jag ser inte skogen, känner den inte. Men vi ska inte tolka det så bokstavligt. Skogen är symbol för något att ta sig igenom för att komma till sitt mål.
Ett existentiellt bearbetande, kämpande. Om längtan till gemenskap, sökandet efter enhet som kör fast, fastnar i motstridiga viljor. Så kan en tolkning bli av denna koreografi; känslornas tvära kast som kontrasten mellan en rörelse och en annan.
Varje dansare framstår som en individ med egen stil, eget uttryck och minspel. Det finns solopartier där den ensamme får träda fram. Utlämnad i skarpt ljus och nära publiken som sitter i golvhöjd runt dansarna.
Det finns duetter, trios, och vidare upp till hela ensemblen, som i ett par avsnitt gör snabba gemensamma sekvenser av rörelser. Det är samspelt, väl synkat. Tajt och tungt.
Intensiteten är genomgående. Det dröjer inte länge innan svetten pärlar i ansiktena. Det blir även en visuell effekt av detta, samtidigt som värmen stiger i rummet.
Musiken är kraftfull, rytmisk med mycket slagverksljud. Men ibland plågsamt stark med oönskade träresonanser från en dåligt inställd ljudanläggning. Stråkmelodierna är vackra och förstärker den filmiska effekten.
Helheten är inte så stark. Det är som fragment och ett myller av upprepade figurer. Den svarta skogen lever på rörelseenergi och den täta närheten i mötet med dansarna.