Koreografi: Jeanette Langert.
Dansare: Dan Langeborg, Jimmie Larsson, Timo Nieminen. Ljusdesign: Johan Sundén.
Dansnät Sverige, KariL.
Sagateatern är nästan full denna fredagkväll. Häpnadsväckande för denna form av föreställning. Förmodligen delvis ett resultat av det publikarbete med studiecirklar och referensgrupper som bedrivits inför produktionen Jean, inom Dansnät Sverige. Lovvärt.
Jean är ingen lättsmält scenkonst. Efter halva föreställningen mår min kropp fysiskt dåligt, främst av det vibrerande syntljudet. Men också av det skoningslösa vita ljuset och en monoton, upprepande rörelse, tillsammans med ett statiskt stillastående.
Här finns ingen utveckling eller dramaturgi. Vi träder in i ett pågående, ett tillstånd av energi och fysisk, närmast elektrisk, spänning. Det här framstår som ett slags ritualiserad performance-konst, snarare än dans. Kroppar som kämpar instängda inom sina gränser; banor som löper bredvid varandra, utan kommunikation mellan gestalterna.
Per Jonssons moderna klassiker Schakt kommer i tankarna; även här tre män. Men en är endast iakttagare. Ytligt sett kan jag se honom som betjänten själv och de två svettiga kämpande på scenen är hans undermedvetna, demoner, drifter eller manlighetens drivkrafter och ångest.
Jeanette Langert renodlar och fördjupar – som man måste göra. Detta är tredje varianten på Fröken Julie. Hon är konsekvent och djärv, kanske besatt av temat. Det är inte skön scenkonst men ett expressivt uttryck som bottnar i allmängiltiga frågor och känslor: Disciplin, könsroller, undertryckande, anpassning, frustration, begär
Uthålligheten och intensiteten i framförandet är imponerande. Det vinner i längden. Och när tonvibrationen får en trumrytm mot slutet och kropparna börjar svänga med så har energin gått in i mig. Jag känner mig uppiggad och stärkt.