Vikingarna spelar i "Café Norrköping".
För snart 25 år sedan spelade Martin Timell in den fina dokumentären ”Gråt inga tårar” om dansbandet Thorleifs. Oron bland musiker, arrangörer och entusiaster var redan då stor för dansbandskulturens framtid med åldrande publik och allt färre spelställen. Det långvariga tv-programmet ”Café Norrköping” (1983-1997), som var en pålitlig medial scen för dansbanden, hade precis lagts ner. Samtidigt fortsatte dansorkestrarna att spelade för mångmiljonpublik i populära helgunderhållningen ”Bingolotto”.
Ett kvarts sekel senare lever dansbandskulturen fortfarande. Colin Nutleys klassiska film ”Black Jack” (1990) är en ständig nostalgisk påminnelse om den och sådant som tv-programmet ”Dansbandskampen” (2008–2010) göt nytt liv i och intresse för dansmusiken när ”dansbandsprofessorn”, radioprogramledaren och arrangören Thomas Deutgen, blev ett namn i varje svenskt hushåll. Mellan åren 2011–2013 visade också Sveriges Television dokumentärserien ”På väg till Malung” som ur olika perspektiv skildrade den stora dansbandsveckan i Dalarna varje sommar.
Titanix (Stefan Rolf, Jerry Rolf, Maria Rolf, Magnus Löfving och Henry Kieksi) i det populära tv-programmet "Dansbandskampen" 2009.
Även om det massmediala intresset för dansband på det hela taget har varit svagt sedan dess så är det fortfarande riktigt många svenskar som dansar. Företaget Nöjeskällan är något av en nod för dansbandsbranschen och håller koll på siffrorna. Normalt sett löses 3,5 miljoner biljetter till dansbanor om året, det är över en miljon fler än vad svensk dam- och herrfotboll drar under samma tidsperiod.
Men inte heller den siffran täcker helt vidden av kulturens utövande, över landet anordnar exempelvis Pensionärernas riksorganisations föreningar danser för äldre som var och en kan dra hundratals besökare och så tillkommer alla privata evenemang. Den svenska dansbandskulturen är en världsunik företeelse, men den är också av ekonomisk betydelse för nöjeslivet, totalt sett omsätter dansbandsbranschen 700 miljoner kronor om året.
"Dansbandsprofessorn" Thomas Deutgen.
Men nu är situationen svår. Thomas Deutgen, numera chefredaktör för Får jag lov, Nordens största dansbandsmagasin, bedömer att branschen har förlorat 75 procent av sin publik under pandemin. Statliga stödpengar har riktats till orkestrarna och dansbanorna, men de för kulturen livsviktiga arrangörerna har ännu inte fått några bidrag. Det är de som ser till att de danssugna hittar till evenemangen. Nu försöker just Thomas Deutgen som talesperson för dansbandssverige förmå kulturminister Jeanette Gustafsdotter (s) att även ge stöd till landets cirka 300 dansarrangörer.
Kulturminister Jeanette Gustafsdotter (S)
ÖstgötaDans i Linköping firar i år sitt 60-årsjubileum. Före pandemin växte antalet besökare på föreningens danskvällar och var åtminstone fler än på tio år. Även om det flesta av de som dansar är äldre så har det hela tiden funnits en tillväxt av yngre entusiaster. Musiken, dansen, och gemenskapen förenar och förnöjer.
I normala fall arrangerar ÖstgötaDans åtta danskvällar på ett år med i genomsnitt 350 besökare per evenemang. Det är inte bara dansentusiaster från närområdet som kommer, utan det finns också de som åker betydligt mer långväga från andra län för att få dansa tillsammans med andra när de bästa banden spelar på föreningens arrangemang. Men sedan mars 2020 har det bara blivit tre danser. När restriktionerna släppts har föreningen varit på tårna och förberedda, men då har det ändå kommit 50–100 färre besökare än vad det brukar göra.
Dansband som är så pass skickliga att de kan hålla svänget i gång i tre och en halv timme kostar mellan 25 000 – 45 000 kronor för en kväll och därtill tillkommer hyran för dansbanan och alla administrativa omkostnader. Ideella ÖstgötaDans gör förstås ingen vinst på sina arrangemang, men för sent inställda danser kan leda till att föreningen förlorar tiotusentals kronor och dess ekonomi måste gå ihop. Förra året förlorade ÖstgötaDans 30 000 kronor i uteblivna intäkter.
– Därför behöver vi en statlig garanti som kan täcka förluster. På så vi skulle vi säker veta att vi kan fortsätta efter pandemin, säger Stig Hagström, ÖstgötaDans ordförande.
Föreningen fortsätter att boka in danser och ställer in dem vartefter restriktionerna återkommer eller förlängs.
– Det är också ett sätt för oss att visa att vi finns och fortfarande är aktiva, så att man kan se att kulturen lever. Problemet är att många arrangörer har slutat med att boka upp danser och då minskar tyvärr också argumenten och underlaget för att få statligt stöd framöver, säger Stig Hagström.
På senare år har många mindre dansställen och arrangörer lagt ner i Östergötland. Samtidigt är stora aktörer som Borgen i Norrköping och Kvarnparken i Mjölby också restauranger och har därför kunnat söka andra stödpengar under pandemin. Men under ÖstgötaDans kvällar på Folkets park i Ljungsbro är det vatten och inte öl som blir kvällens drivmedel, föreningens danser är rena rama folkfriskvården.
– Under de danskvällar vi anordnar serveras ingen alkohol, det är snarare som träningspass där vi dansar tre och en halv timme och tar paus i en halv timme. Det kräver kondition och det märks nu att man både tappar den och lägger på sig lite när man inte dansar längre, säger Kenneth Davis som är ledamot i ÖstgötaDans styrelse.
Mats Bergmans spelar på en av ÖstgötaDans danskvällar. Under pandemin har det klassiska dansbandet från Nyköping lagt ner efter att ha spelat på dansbanorna sedan 1973.
Föreningen fruktar för danskulturens framtid. Coronan har slagit hårt mot musiken och musikerna. Utöver att dansbanorna slagit igen så kan de inte heller spela på de populära kryssningsfärjorna. Låtskrivarna får inga stimpengar när deras musik inte spelas på banorna och bland de hundratals dansband som finns i Sverige är det många som nu lägger ner. Även populära orkestrar i närområdet som Lövgrens, Glenn-Endys och Mats Bergmans har spelat för sista gången.
– Nu får dansbanorna stöd för att hålla sig vilande under pandemin, men vi är oroliga för att de kommer att säljas eller bli någonting annat om det här fortsätter. Vi har inga stora kostnader när banorna är stängda, men vi behöver exempelvis söka polistillstånd för varje år och just nu utfärdas inga sådana. Det kommer att bli en väldig process för polisen att handlägga det sedan och det kommer göra att allt drar ut på tiden, säger Stig Hagström.
Det återstår att se ifall dansbandsprofessorn kan övertyga kulturministern om att också ge stödpengar till arrangörerna, annars finns det risk för att en världsunik kultur går under.
– Det är dags att dansen får sitt erkännande som kultur, det har den inte fått ännu, säger Kenneth Davis.