Regi/koreografi: Erik Linghede
Dansare: Anton Bergström och Robin Sundberg
Scenografi: Lisa Berkert Wallard
Musik: Markus B. Almqvist m gäster
Ljus: Mira Svanberg
KariL, Linköping
25 februari
I begynnelsen var kroppen och rörelsen. Och lite ljus. Och lite ljud. Människans utvecklingshistoria är trög och knackig. Ungefär så skulle man kunna tolka det idémässiga och symboliska innehållet i denna dansföreställning. Rörelserna är knyckiga, stackatoartade som vissa fågelarter. Det är en kamp att resa sig upp från fyrfota till upprättstående. Och relationen till sin nästa är viktig i den processen. I det här fallet två unga mäns attraktion till varandra.
I början sitter jag och tänker lite skeptiskt: hoppas det inte är en typisk, modern dans där de krälar omkring på golvet en timme och det är urtråkigt. Nej, det här är något annat, visserligen på temat om utforskandet av kroppen och dess rörelser, men samtidigt annorlunda och konstnärligt konsekvent genomfört i sin helhet med ljus, scenografi och musik. Överlag sker gestaltningen i ett slags återhållen slowmotion, bromsad hiphop. Fast energin känns ändå.
I slutscenen köper man det här helt. Och det gör även Sagapubliken, som applåderar generöst och varmt. De ryckiga och deformerade rörelserna har nu stegrats i ett suggestivt tempo till den rytmiska musiken. Det är nästan som man är frestad att gå ut ur salongen i samma stackatostil. Gestiken är smittande.
De båda dansarna har sin bakgrund i hiphop och streetdance. Därför är det extra imponerande att dansare och koreograf har lyckats skapa en slags invertering av den dynamiska gatukulturens snabba språk. Här kanske nyckeln ligger till den laddning och koncentration som präglar ”Hold”. Dansarna måste ligga på bromsen hela tiden och samtidigt ha full kontroll och analys av vilka delar deras ursprungliga kultur bestod av. Dekonstruktion och rekonstruktion i ultrarapid skulle man kunna kalla fenomenet.