När Virpi Pahkinen gästade Linköping första gången 1996 på festivalen Snittpunkt, inledde hon sitt solo sittande på ett enkelt podium. Då var det dagsljus, nu mörker, med ett silat gult ljus ner på det svarta podiet.
Den sittande Virpi är sig lik. Hennes rörelsemönster är helt eget och hon har hållit fast vid sin egen stil. Men har fördjupat, renodlat och mejslat ut den. Hennes dans skulle kunna benämnas organisk. Med det menar jag att hon står nära växter och djur.
Rörelsen sker i ett mjukt, naturligt växande flöde. Övergångar och tempobyten sker omärkligt, till synes obehindrat. När hon ligger på rygg och gestaltar med fötter och händer blir hon en varelse, mer lik en insekt eller ett kräldjur.
Det är suggestivt och gåtfullt, svårt att värja sig mot. Det är en annan värld, med en annan puls. Slagverksmusiken förstärker denna puls och bildar ett klangligt rum. Här finns också förinspelade, elektroniska ljud. Ljudrummet är dominerande och starkt. Det både kontrasterar och samspelar fint med dansens lugna flöde.
Estetiskt finns här drag av japansk tradition; en stiliserad renhet, en meditativ koncentration som går igen i både rörelse och ljud.
Djuret förvandlas, solot växer och rör sig ut i scenrummet i mer danslika uttryck. Gracilt, men ändå med en markant tyngd. Golvet - jorden är hela tiden förbundet med kroppen.
Mer uppenbart tung och kraftfull är Pontus Sundsets solodans. Han utstrålar balans och muskulär kontroll. Men är samtidigt plastiskt mjuk och närmar sig Virpis sirliga precision i armar och händer.
Han blir en intressant pendang som nästan matchar. När de sedan möts i duo blir det svårare att känna helheten. Ibland glöder det till, säreget. Men det blir mer av imponerande uppvisning.