Koncept, koreografi: Iris Karayan. Dansare: Chara Kotsali, Ioanna Paraskevopoulou
Musik: Nikos Veliotis. Visuell design: Vasilis Gerodimos
Sagateatern
7 oktober
Att få möta ett danskompani från Grekland känns exklusivt, men angeläget. Att få möta något kreativt, konstnärligt och konstruktivt från ett land som så länge omgetts av eländets aura.
Mothers har också marknadsförts som en röst ur mörkret; ett uttryck för förändring och viktiga existentiella frågor.
Det är därför lätt att tolka in kopplingar till samtid, motstånd och kamp när man ser detta. Det börjar med mörker och hårt, bestämt stöveltramp. Två diffusa varelser i svart och vitt. Känslan är som av en film; suggestivt, tungt och lite overkligt.
Men ljuset växer och rörelsen tar form till något som mer liknar ett träningspass. Högt tempo, synkrona rörelser, men med låg tyngdpunkt och en ganska skitig och svettig stil.
Atmosfären är kamp, ansträngning och utsatthet. Det är mycket energi i rörelserna och det pågår ständigt. Det finns liksom inga vilopunkter utan allt är i ett kontinuerligt flöde. Men inte mjukt och behagligt utan snarare ryckigt, dramatiskt och slitsamt.
Den samling träbitar och klossar som dansarna först står på, bildar ett slags formation. För mig blir det bilden av ett land, en geografisk, fysisk, enhet. Längre fram bryts formationen upp och träbitarna sprids ut i rummet i alla väderstreck. Är det bilden av splittring? Eller uttryck för nya riktningar och kraften att vilja förändra? En kanske alltför symbolisk konkret tolkning…
Ljudspåret pågår också hela tiden. Men det är stora kontraster i ljudbilden. Från instrumentklanger och röster till konkreta ljud, närmast buller, utan tydlig form eller helhet. Kanske lite som ett nutida ljudlandskap i en stad, när man rör sig genom den.
Mothers har inget tydligt eller logiskt slut. Men cirkeln sluts ändå genom att det rytmiska men oregelbundna fotstampet kommer tillbaka. Det stannar plötsligt, som i en paus, mitt i steget.
Kanske går det vidare någon annanstans. I vilket fall går kampen vidare, för ett Grekland där människan och konsten är viktigare än kapitalismen.