Svarta väggar, svart golv och vita labbrockar. I utkanten av scenen fylls provrör av okända vätskor, och mitt på scengolvet börjar en formationsdans, där en efter en faller in. Snart står 17 laboratorieassistenser och rör sig i takt med musiken, men inte alltid synkroniserat med varandra. Det gäller att ha vidvinkelobjektivet påkopplat för att ta in allt som händer.
Föreställningen ”Operation 512” är skapad av danseleverna tillsammans, och de landade i en historia om ont och gott, utspelad i framtiden och i laboratoriemiljö.
– Vi ville titta på vad som gör en god handling till god och en ond handling till ond. I centrum står en laboratoriechef som framställer ett medel som ska användas i krigsföring för att få makt i världen, men det spårar ur och blir inte som det var tänkt. Det handlar om grupptryck också, och vad som händer om man går emot det, säger Isabelle Scherman.
Vad är viktigast när man berättar i dans?
– Det är svårt att få fram berättelsen i rörelser utan att det blir för teatraliskt. Vi vill inte att det ska bli för mycket teater, säger Isabelle Scherman.
– Men det får inte bli för abstrakt heller, utan det ska finnas en tydlig röd tråd, säger Caroline Ridderstråle.
17 elever står på scenen, men har också skött allting runtomkring: manus, kostym/smink, teknik/musik, marknadsföring. Och förstås all koreografi. Samtliga danser som danslinjen jobbat med under året finns med i föreställningen: balett, jazzdans, streetdance och improvisation.
– Hela föreställningen handlar om att vi ska göra allt själva från grunden, säger Isabelle Scherman.
Är det inte omständligt att vara så många som ska bestämma allt?
– Alla gör inte allt. Vi har jobbat i grupper även när vi har skapat danserna.
– Men allt blir bekräftat i gruppen. Alla ska bli nöjda, säger Caroline Ridderstråle.
Vad är grejen med att se dans i stället för till exempel teater eller en konsert?
– Det finns mycket att ta in och reflektera över. Eftersom det inte är abstrakt är det lätt att förstå historien, så här ser man nånting och kan också känna det i kroppen. Det är en väldigt snygg helhet. På en konsert kan man blunda och bara lyssna, men här får man ljud- och synupplevelse samtidigt och det blir mäktigt, säger Caroline Ridderstråle.
– Att vara dansare kan vara så skönt. Att känna en känsla och kunna uttrycka den fysiskt. Vissa saker är svårt att prata om, det kan vara jobbigt eller jättekul, och då kan jag uttrycka det i dans. Det finns inget bättre, säger Isabelle Scherman.