Arkeolog 8
Koreografer/dansare: Camilla Reppen, Camilla Walkow, Clara Bankefors, Josefine Alfredsson, Tarika Wahlberg.
Musik: Katedra Botaniki-Biosphere & Deathprod, Hubble Actress, B5-Eddie Cayne, Hamra, Morten Breum.
KariL
17 mars
Lucy är en kollektiv skapelse som gestaltar kvinnlig erfarenhet och estetik. En föreställning med fem unga dansare framkallar bilder av kvinnlig ursprunglighet. Det är ett spel med stark laddning som väver in element av det arkaiska, det kan påminna om en ritual men en stiliserad sådan.
Det börjar stilla som en procession, till död eller liv? Röda blomblad strös ut i dunklet – en sinnebild för blod eller liv? Svarta kläder med vida kjolar som sorgburen tyngd, drar ned mot golvet (jorden). En vit fond är en enkel renande bakgrund, ett ljus eller en himmel.
Rött, svart, vitt, grundfärger i den centralafrikanska dansen. Jag känner spår av den här, också i rörelser och gestik som hämtar kraft från jorden. Också i de starka kvinnorna, gruppen som stärks i en tilltagande frihet med intensitet och kraft.
Här väcks många associationer och minnen. Tanken går också till flamenco; som svärtans, smärtans och lidelsens dans. Men uttrycket här är mjukare och mer innerligt.
Ljussättningen är enkel men effektiv med ett sidoljus som skapar en skuggvärld, som ett eget spel där figurer och skuggspel blir anonyma spår av något större, något mystiskt eller magiskt.
Bara kvinnor på scenen, som en självklarhet. I täta samspel alla fem eller i utspel mot varandra i mindre grupper. Fotsteg och långa, hårda hårflätor som gemensamt slås i golvet(!) bildar långsamma rytmer.
Men utanför det rummet härskar musiken. Den agerar det manliga. Den tränger sig på som en elektronisk, mekanisk kontrast till det sinnliga, fysiska och vackra. Den blir en urban puls i en dans som på många sätt känns som en organisk naturkraft.
Men mer än dans så blir Lucy – ”urkvinnan”- som en, som flera, en performance eller en tablå: Scener av det undanträngda och det glömda (vårt kollektiva omedvetna?).
Det är förstås en schablon, och föreställningen balanserar ibland farligt nära kliché eller kitsch. Men den överlever genom sin kraft, sinnlighet och energi.