Med "Roseanna" ändras hela deckargenren. Myspys och klämmighet ersätts av grådaskig vardag. In lufsar en kriminalare som varken är lord eller elegant, utan en vanlig man som har taskig relation med sin fru. Med honom marscherar samhällskritiken.
Och det svenska deckarundret var fött.
Maj Sjöwall och Per Wahlöö skrev tio kriminalromaner ihop. Alla har filmats, ja, deras antihjälte Martin Beck har seglat iväg och blivit till en rad filmer, som inte bygger på böckerna, utan bara på karaktärerna.
För många är nog Martin Beck filmerna.
Men vi gick alltså till källorna och läste första boken i serien, som nu ges ut i sin helhet av Piratförlaget (tre böcker hittills).
"Roseanna" börjar med att en död kvinna hittas i Göta kanal vid Borenshult utanför Motala.
Birgitta Elwing, 80, hade inte läst romanen förut, trots östgötaanknytningen. Det hade inte blivit av:
– Nu läste jag den två gånger med en gång. Bara förordet av Henning Mankell är fantastiskt bra. Hela boken är välskriven och väl researchad. Och rolig att läsa!
– För mig är det dessutom en tidsresa, jag åkte på Göta kanal med mina föräldrar på 1940-talet... Martin Beck röker Florida hela tiden. Och det fanns fortfarande nyttotrafik på Göta kanal. De ringer i telefonkiosker. Det är ett fantastiskt tidsdokument det här!
Joachim Törnfeldt bor i Motala och var inte född när boken kom ut:
– Som Motalabo 50 år senare är det verkligen intressant att komma tillbaka, jag kan konstatera att mycket är sig likt! Statyn av Baltzar von Platen på torget, jadå, den står ju där. Håller med om att största behållningen är just som tidsdokument. Tänker också på att polisarbetet är så mycket svårare, utan e-post, mobil och internet.
– Boken är lättillgänglig och har underfundig humor, okej det går inte så fort, men den är inte alls trög att läsa.
Anna Tjäder minns vänstervågen på 1970-talet (som startade på 1960-talet):
– Spännande att läsa om en annan politisk fas i Sverige. Nostalgi faktiskt! Och så trendbrottet bort från myspyset. Läsvärd! Men framförallt som tidsdokument.
– Om den är spännande? Jo, som deckare! Men jag vill ha lite mer numera, i dag tycker jag att Martin Beck är för endimensionell med det här grå.
Jakob Carlander var tagen:
– Så spännande att läsa om nåt man läste i gymnasiet, och tidsspannet är så stort, så mycket har hänt. Bara detta att de tittar på super-8-filmer som människor tagit, här finns inga mobiler!
– Det är länge sen jag läste de övriga, men jag tror detta är den bästa, innan de blir lite mer stereotypt formade i karaktärerna, och det politiska språket slår igenom mer uttalat och förutsägbart. Författarna är bäst när de trevar lite efter att hitta sin form.
Jan Holmbom höll inte med om just det:
– Jag tycker tvärtom mot dig Jakob, det är den minst bästa boken i serien. Jag tycker att de utvecklas hela tiden. Det är en litterär kanon för krimlitt.
Han forsatte:
– Ska man läsa 10 kriminalromaner – läs de här. Alla andra är bara upprepningar! Det är ju också första författarparet som prövar att skriva tillsammans. Kanske väckte de mitt samhällsengagemang en gång, vi hade inte de diskussionerna i min familj när jag växte upp
– Men jag var jätterädd när jag skulle läsa om den... Och så fastnade på jag "stadsfiskalen" på fjärde sidan... tänkte, och gud, nej! Markurells i Wadköping... men snart såg jag "det här håller ju!".
– Det var kul att få läsa om den, med all sin satans tristess. Och då har inte ens Gunvald Larsson och Einar Rönn dykt upp!
Christel Aurelius, har inte läst deckare sen, ja, sen Enid Blyton-åldern, och blev nästan förvånad:
– Den är rolig och lätt att läsa med ett flytande språk. Och dialogen! Och lite samhällskritik. Jag var 20 år när boken kom ut 1965 och känner igen så mycket av tidsandan.
– Jag har redan köpt bok nummer två!
Karin Ederö, som är lärare, konstaterade med ett leende:
– För mig som är lite yngre är det här en typisk deckare med det grå och en medelålders man med magkrämpor. Jag kommer nog inte att läsa alla i serien, just för genusperspektivet, men den här ska alla läsa! Får språket och dialogen, den känns som ett autentiskt tidsdokument.
– I skolan har vi svårt att få ungdomarna att läsa klassiker, de suckar åååhhh. Men den här kommer att gå jättebra! Från sexan och hela vägen upp i gymnasiet säkert.
Jakob fick sista ordet:
– Det är inte mycket från 1960-talet som håller. Men "Roseanna", den håller!