Vilken succé Ledin!

"Vi är på gång, vi är laddade och vi är tända". Tomas Ledin och hans supertajta kvartett går ut hårt, om än inte på knock. De fyra körsångerskorna slår frenetiskt på sina pukor. En kraftfull inledning, men det kommer mera. Mycket mera.

Foto:

Cloetta Center, Linköping2013-04-26 23:26

Det är folkfest i Cloetta Center. Äntligen är Ledin här med sin omtalade show och sitt pärlband av sommarhits. Han har fyllt 61, men ger showen igenom ett ungdomligt intryck. Han rör sig smidigt och om dansstegen nån gång blir lite stela bjuder han på det med väloljad charm.

Efter cirka 200 föreställningar av ”Showtime” sitter förstås alltsammans i ryggmärgen. Det vore ursäktligt om man skönjde spår av trötthet hos Ledin & Co, men nej, nej, nej, alla medverkande verkar njuta av stunden. De ger järnet och det smittar av sig på publiken.

En kvart in på showen träder regissören Edvard af Sillén in i bilden. Då berättas "The Tomas Ledin Story": uppväxten i Sandviken, första kontakten med popmusiken, transistorradion och året i USA, som fick stor betydelse. Regin är fyndig, grafiken är fantastisk, det är rappt, smart och underhållande och säger på sitt sätt lika mycket om 60-talets Sverige som om Ledins ungdom.

En höjdare är när Tomas möter sig själv som 20-åring. Jacob Andréas gör en skön gestaltning av 20-åringen, som spelar mjuka ”Too many days” från ”Restless mind”, Ledins underskattade debutalbum. 

Tomas blickar tillbaka på 70-talet. Skojar om floppande låtar, konstiga frisyrer och gräsliga scenkläder. (Lätt att göra för honom, som nyss utsågs av Elle till landets mest välklädde man, tänker jag avundsjukt).

Att höra Melodifestivalvinnaren ”Just nu” med tre gånger Ledin vid sångmickarna är en annan topp men mer om det numret vill jag inte avslöja av hänsyn till dem som har biljett till kvällens show.

Lite utdragen blir ändå ”uppväxtrevyn” till sist och det är skönt att den bryts av mot ett knippe hela låtar. Under ”Atlantkustens kyliga smekning” projiceras ett stormande hav på en gigantisk filmduk.  Folkliga ”Äl u oäten”, en nyskriven vals till Tomas farmor, får en ångermanländsk sommaräng med prästkragar och tjärblomster som fond.  Det låter fräscht och fint om visan, kanske kan man få önska sig mer av den varan på Ledins kommande album.

En annan topp är 90-talsklassikern ”En del av mitt hjärta”, där Ledin ackompanjeras av en filmad symfoniorkester. Greppet överraskar. Musiken öppnar för en mer dynamisk tolkning, något som Ledin tar fasta på. Publiken ger Ledin en stående ovation för detta och ”En del av mitt hjärta” får tillsammans med lätt omgjorda ”Blå blå vindar och vatten” kvällens längsta applåd.

Sista halvtimmen ägnas åt rockröj. Jag hade före denna show inte kunnat föreställa mig att det gick att skapa ett sådant tryck i dängor som ”Du kan lita på mig” eller ”Hon gör allt för att göra mig lycklig”. Men satan vad tre blåsare kan göra skillnad. Det låter storstadssoul och Manhattan på fonden bakom musikerna känns helt rätt. ”I know it’s only rock’n’roll but I like it”, som Mick Jagger en gång sjöng.

Tomas själv far omkring på scenen som en vettvilling, med ett minspel som jag föreställer mig hör hemma hos baptistpastorer i den amerikanska södern. Det är kul och medryckande.

Allra sist det mest givna extranumret/allsången: ”I natt är jag din”. Tomas står ute bland publiken. Han ser ut att njuta. Eller så var det ännu en dag på jobbet. Men i så fall – vilket himla härligt jobb.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!