Albert Bonniers förlag
Författaren Agnes von Krusenstjerna (1894—1940), konstnären Sigrid Hjertén (1885—1948) och den Nobelprisbelönade poeten Nelly Sachs (1891—1970) – alla skulle de kunna passa in i den romantiserande bilden av det galna geniet. Ångestdrabbade var de otvivelaktigt, alla tre. "Men är de galna?”
Det mänskliga psykets historia har sin skarpsynta utforskare i idéhistorikern Karin Johannisson. I ”Den sårade divan. Om psykets estetik” fokuserar hon på växelspelet mellan individ och sjukidentitet, galenskap som identitetsbygge.
Med referenser till skönlitteratur, bildkonst och film, utifrån dokument och opublicerat material har hon närläst patientjournaler för att skildra de nämnda kvinnorna i form av fallberättelser à la Freud. Genom hennes egen inlevelse blir de förstådda i förhållande till barndomstrauman, erfarenheter och kriser.
Den rebelliska Agnes von K fick 1922 den könsspecifika diagnosen hysteri. Hon är det tydligaste exemplet på Johannissons tes att individen själv kan forma sin identitet som galen och använda den som en roll.
Sinnessjukhuset blir för Agnes von K både flyktrum och en frizon där hon kan leva ut sin gränslöshet. Men också ett system att använda för egna syften. Som dramaqueen regisserar hon sina utbrott, tappar aldrig kontrollen.
Hon kräver och förhandlar sig till privilegier, t o m tillstånd att gå med på ronderna – en unik möjlighet att observera och härma medpatienters beteende.
Schizofreni, som från 1930-talet konkurrerat ut ”hysteri”, blir Sigrid H:s stigmatiserande diagnos.
Som Matisse-elev i Paris rör hon sig på det manliga geniets domäner, men som underordnad hustru och mor kläms hon mellan mannen (Isaac Grünewald) och barnet. Hon har ett komplext och skamfyllt förhållande till sexualitet och blir översexuell på Beckomberga.
Övergiven och omyndigförklarad glider Sigrid allt djupare in i depression och slutar att måla. Efter tre månader är hon en förstelnad, apatisk mentalpatient. Hon hanteras med uppseendeväckande ointresse, skriver Johannisson. Ingen läkare samtalade med henne under fjorton år på Beckomberga!
Det är smärtsamt att ta del av hennes öde intill det grymma slutet: en lobotomi som gick snett och ledde till döden efter två veckor.
Paranoia betyder ”bortom förnuft”. I Nelly S:s journaler (nu är det 1960-tal) beskrivs hon som mycket paranoid, med vanföreställningar. Hon behandlas med elchocker, skrivs ut utan symtom men återvänder, gång på gång.
”Gudomliga Beckomberga” blev hennes trygghet. Och hon skriver hela tiden. Ett par av de verk som skulle ge henne Nobelpriset 1966 tillkom där.
Nelly S skaffade sig egen makt genom sirliga manér och älskvärdhet och behandlades med stor respekt på Beckomberga. En helt annan ”sjukestetik” än Agnes K:s utmanande, arroganta och Sigrid H:s högdragna, tvångsmässigt störiga.
Den eteriska Nelly Sachs har framstått som poeten som införlivade det judiska lidandet med så skyddslös inlevelse att hon hamnade i en sjukdomskris och fick förföljelseidéer.
Nu blir den bilden avglorifierad; hon väcker irritation hos Karin Johannisson med sin ”självmytologisering”.
Det framgår att hon enligt flickidealet i sin konservativt borgerliga barndomsmiljö i Berlin var inlärt sensibel och tidigt reagerade med självsvält och ljudkänslighet.
Åter till frågan: Var de galna?
Diagnoser är tids- och kulturspecifika hypoteser. Karin Johannissons förslag är intressanta:
Nelly Sachs skulle i dag motsvara det diagnostiska begreppet högkänslighet (ett personlighetsdrag).
Om Sigrid H skriver hon att det är svårt att hävda att hon inte var – eller blir – allvarligt psykiskt sjuk på Beckomberga. Latent schizofrena reaktioner finns dock hos oss alla och kan utvecklas under extrem press.
Likaledes är Agnes von K tillräckligt generell för att vara lätt att identifiera sig med. Hon liknas vid en hypermodern queergestalt som inte låter sig förvisas in i sin kvinnliga kropp.