Red: Magnus Halldin
Formgivning: Nina Ulmaja
Albert Bonniers förlag
***
I köket hemma hos Tranströmers på Söder i Stockholm finns författarens eget arkiv. Där har hustrun Monica och litteraturvetaren Magnus Halldin (tidigare Linköping) botaniserat bland anteckningar, utkast och fotografier. Ofta tillsammans med Nobelpristagaren själv, som dock avled innan den här vackra boken var helt klar.
Poesin är, har Tomas Tranströmer sagt, ”det privata livets röst” och uppstår någonstans där den yttre och den inre världen möts. En stillhet krävs som också kan sökas ”i arbetets utkanter”.
”I arbetets utkanter” – så heter en dikt i samlingen ”Klanger och spår” (1966) som nu också är kongenial titel på boken som litteraturvetaren Magnus Halldin och formgivaren Nina Ulmaja tillsammans med Monica Tranströmer arbetat fram utifrån djupdykningar i skafferiet, som var författarens hemarkiv i köket på Stigbergsgatan i Stockholm.
Handskrivna diktutkast ur anteckningsböcker eller på lösblad, dagboksutdrag, maskinskrivna brev – det mesta i faksimil, tacktal, intervjuer, ett stort antal fotografier (de flesta tagna av dottern Paula Tranströmer och hustrun Monica) som ger en upplevelse av familjealbum.
En ”blandbok”, utomordentligt vacker, beundransvärt fri från andras klåfingrighet. Bara det allra nödvändigaste: korta bildtexter och hänvisningar samt en notförteckning. Om denne poet och hans verk har ju så mycket redan sagts och skrivits.
I drygt två år pågick urvalsproceduren och Tomas Tranströmer var själv med i arbetet. När han avled i mars 2015 var boken så gott som färdig. I allt väsentligt är detta därför att betrakta som Tomas bok, skriver Magnus Halldin i sin inledning.
Så är det. Det är Tomas Tranströmers egen röst som utan att bli avbruten får tala ur detta till stor del tidigare opublicerade material.
Fragmentariskt får man följa hur författarskapet utvecklas och vara med om att upptäcka hur långa rötter en formulering i en dikt har och var den kan ha sitt ursprung (i en dagboksanteckning, i ett brev till en vän).
Här finns bl a fyra utkast till ”Romanska bågar” (i ”För levande och döda”) och ännu flera till ”Eldklotter” (i ”Det vilda torget”). Så kommer ”utkant”, som Halldin påpekar, även att syfta på poetens språkarbete, mot koncentration och komprimering.
Det mesta utspelas ”i arbetets utkanter”, men psykologen Tranströmer skymtar indirekt, på ”kasserade föredettapapper” från Personaladministrativa rådet och i brev från ”Roxtuna straffkoloni”.
Biografiskt blir ”I arbetets utkanter” ett komplement till ”Minnena ser mig”, där de korta kapitlen som tillkommit under lång tid sammanställdes först på 90-talet.
Via många bilder på honom och den älskade morfadern, lots på Runmarö, möter man åter barnet Tomas och skolpojken i sommarlovsbrev till modern, innan en spyrik skildring av sjösjuka (1951, brev till en skolkamrat) överraskar med den tranströmerska humorns mest drastiska sida.
Här finns också den unge insektssamlaren, den internationellt ryktbare poeten och världsresenären, översättaren, mottagaren av de finaste litterära priser. Och naturligtvis vänsterhandspianisten som tonsättare ständigt försåg med nykomponerade verk.
Musiken är ju också en integrerande del av hans poesi. Ingen modern svensk diktare har lockat till så många tonsättningar – ett nytt forskningsfält för litteraturanalys, tipsar Thomas Jennefelt.
Ett nästan kusligt intryck av föraning ger diktutkastet ”Vänsterhandskonsert” (troligen från 1969 och tidigare publicerat i Staffan Bergstens Tranströmer-bok 2011).
Monica Tranströmer har vittnat om hur mycket musiken betydde under den första svåra tiden efter stroken. Och i ett samtal (1985) med poetkollegan Jan Erik Vold säger Tomas Tranströmer själv: ”… jag tror inte jag kunde överleva utan musik”.