Fri Tanke förlag
Humanisternas ordförande Christer Sturmark menar i sin nya bok att upplysningstänkandet kan vara ett botemedel mot en psykos som världen skulle vara på väg in i. Denna psykos utgörs av religiös fanatism och vidskepelse. Resonemanget känns igen från hans tidigare ”Tro och vetande 2.0” där varken tro på gudar eller spådom anses vara befogade. I motsats till den tidigare boken tar ”Upplysning i det 21:a århundrade” dock upp dagsaktuella frågor.
Den rika populärfilosofiska första delen handlar om konsten att tänka klart. Detta är enligt Sturmark nödvändigt när vi inte kan anföra goda skäl för vår tro. Vi är i behov av ett reflekterande och kreativt tänkande. I den andra delen diskuterar Sturmark exempel på när religionen skulle ”spåra ur” och är då ett hot mot upplysningstänkandet.
Detta tänkande handlar om tron på människan och hennes förnuft. Människor behöver inte finna sig i vare sig religiöst eller politiskt förtryck. Man kan dock dagligen bevittna det förtryck som drabbar barn, kvinnor och män med en annan tro i Mellanöstern. I ljuset av detta känns svenska skolavslutningar i kyrkan som Sturmark också diskuterar som en marginell företeelse. Sturmark menar dock att Svenska kyrkan i största allmänhet åtnjuter alltför många privilegier. Den svenska debatten kring religion skulle vara allt för fientlig mot upplysningstänkandet.
Som icke-ateist har jag läst boken med stor behållning. Oavsett den livsåskådning man har blir man tvungen att hitta ett förhållningssätt till Sturmarks bedrift där även hjärnforskningen finns med. Det är bara att hålla med när Sturmark varnar för religiös fundamentalism och nyandlighet som sprider sig på ett osunt sätt. Nästan häften av alla amerikanska medborgare tror att Darwins evolutionsteori är en bluff. En tredjedel tror på tankeöverföring. Sturmark förespråkar i stället öppenhet vilket innebär att man är beredd att ompröva uppfattningar i ljuset av ny kunskap.
Jag ifrågasätter dock att tro bör kunna beläggas med goda argument. Sturmark nämner filosofen Immanuel Kant när det gäller upplysningstänkandet. Men även om Kant försökte vederlägga de gudsbevis som Sturmark nämner gjorde han detta för att bana väg för tron. Kant ivrar för en distinktion mellan övertygelser, där man ska kunna ge goda skäl, och tro, där goda skäl inte kan ges eftersom det handlar om individuella existentiella upplevelser. Sturmark vill fortsätta debatten om tro och vetande som initierades av Uppsalafilosofen Ingmar Hedenius. Kanske missar religionskritiker i denna tradition dock Kants viktiga distinktion?