Övers: Ulla Danielsson
Brombergs
Patti Smith. En sann konstnär. Äkta och mångbegåvad – textförfattare, poet, författare, bildkonstnär, musiker och sångerska.
Brombergs har tidigare utgivit "Just kids", Smiths självbiografi om ungdomstiden, genombrottet och den första stora kärleken. Nu fem år senare är det åter det självbiografiska som står i centrum.
"M Train" är en slags loggbok, en anteckningsbok med minnen och texter från resor runt om i världen, Tanger, Mexico City, hemmet i New York eller på hennes favoritcafé något kvarter bort. Det är härifrån fotot till omslaget är taget och upptakten till varför hon börjar sätta samman texterna.
Bilden har hon inte tagit själv, men i boken finns mängder av hennes egna foton med, ofta foton från hennes besök “hemma hos” någon av hennes egna förebilder: Bilder av Roberto Bolaños stol, Frida Kahlos kryckor och klänning, Sylvia Plaths eller Jean Genets gravsten, av rucklet till hus hon köper på stranden (precis innan stormen Sandy slår till) eller fotografier av hennes bortgångne make, Fred Sonic Smith.
Patti Smith faller ner i melankoli, eller apati – som hon så vackert beskriver att hon släpar runt på: "Det känns som om den var en skrämd tonårig hockeyspelares slitna tygpåse". Hon mediterar, funderar och beskriver träffande sin vardag och sina tankar.
Tonfall, formuleringsförmågan och den lite trötta och som sagt melankoliska stämning som präglar sidorna gör att, i alla fall jag, trivs mycket bra i sällskap med Patti Smith här. Det spelar ingen större roll att helheten känns som ett enda stort lapptäcke av olika små bitar – när det värmer så bra.