Albert Bonniers förlag
Herman Lindqvists nya bok är hans femtionionde (!) i ordningen. Den här gången har han kastat sig över ett i princip bortglömt kapitel i svensk historieskrivning, nämligen kolonialhistorien. Det har skrivits några enstaka böcker om exempelvis Nya Sverige, som var Sveriges koloni i Amerika på 1600-talet, men förvånansvärt lite är annars lättillgängligt för en bred läsekrets om kolonierna. Som vanligt i en Lindqvist-bok kastas man ut i en svindlande berättelse, där tempot och engagemanget är Lindqvists styrka.
Historien om kolonierna börjar under 1600-talet. Det var stormaktstid och Sveriges makthavare kom på att det var en bra idé att riket skaffade sig en koloni i utlandet, gärna på någon plats där det fanns fördelaktig handel och varor som var eftertraktade i Europa. Man sneglade på Danmark som hade skapat flera framgångsrika kolonier alldeles i början av seklet.
Vid Delaware-floden fanns det områden lediga och man köpte ett stycke land av ursprungsbefolkningen i trakten – eller rättare sagt – det var vad svenskarna trodde. Det visade sig att människorna i området ansåg att ingen kunde äga jorden, men det brydde sig svenskarna mindre om. Ett par fort byggdes och handeln kom igång, men konkurrensen blev snart mördande, särskilt från Nederländerna som hade grannkolonin norrut där Nya Amsterdam låg (som senare blev New York).
Den svenska kolonin hade aldrig särskilt mycket resurser eller möjlighet att försvara sig och den blev snart, 1655, erövrad av Nederländerna. Då hade kolonin varit i svenska händer i bara sjutton år. Under 1600-talet hade Sverige även en koloni i nuvarande Ghana i Afrika, Cabo Corso, men även den blev kortvarig.
Det gjordes många försök från den svenska statsledningen att skapa fler kolonier under senare delen av 1600- och början av 1700-talet, men som Lindqvist visar var det mest fråga om mer eller mindre verklighetsfrånvända entreprenörer som hade idéer om att det gick att tjäna guld mot liten insats som försökte få svenska kronan intresserad av att investera i deras projekt.
Under slutet av stormaktstiden fanns heller inte tid eller resurser till något annat än att försöka hålla ihop det sönderfallande svenska imperiet så gott det lät sig göras.
Först under Gustav III:s tid blev det aktuellt med kolonier igen; Sverige fick den lilla västindiska ön Saint-Barthélemy av Frankrike. Ön blev centrum för svensk slavhandel, där tusentals människor köptes och såldes från 1780-tal fram till 1840-tal.
Lindqvist skriver ingående och medkännande om det här mörka kapitlet i svensk historia, och han beskriver också hur pendeln svängde med allt större motstånd mot slavhandeln och hur den till sist förbjöds på svenskt territorium 1845. Kolonin fanns kvar i svenska händer till 1878. Därmed var det slut på Sveriges korta och oglamorösa kolonialhistoria.