Atlantis
”Det är en stor lycka att vara ögonvittne till historien”, skriver Carl Henrik Svenstedt i sin bok ”Berättelser för Tina”. Den kom ut 1991 och får nu, kan man säga, sin uppföljare i Svenstedts nya ”I min värld”. I sin tur en direkt fortsättning på ”Den lilla historien. Hur det började” som kom ut till jul förra året och satte punkt när 1968 stod för dörren – upprorens tid.
En sorts memoarer alltså. Fyllda av både ”historien” och historier/anekdoter, det lilla såväl som det stora perspektivet. Kronologin har lämnats därhän, och varje kapitel kan läsas fristående.
Här passar inte den staccatostil, av honom själv benämnd kubistisk, som han prövade i den förra boken. I stället väljer han nu ”ett mer fritt flödande talspråk” där kapitelrubrikens röda tråd överges så fort en utvikning frestar.
Bortsett från att författaren är en bildad kille som strösslar med citat från stora poeter och tänkare, vill stilen ibland nästan ge intryck av att han sitter och snackar i ett kompisgäng. Han spetsar till och brer på, och när effekten så kräver och kunskapsläget inte annat föranleder håller han sig hellre till det sannolika än det bevisligen sanna.
Det är med andra ord nöjsam läsning, inte bara för oss som var med från 1968 och framåt. Och eftersom Svenstedt i högre grad än de flesta av oss ”var med” bjuds här också överraskande inblickar i ”den oanade Historien”, sånt som brukar betecknas ex officio eller off record.
Då handlar det t ex (parentetiskt) om att Bertil Torekull som ny chefredaktör för Svenska Dagbladet försökte värva Svenstedt som kulturchef. Och om filmbråken i Stockholm medan Filminstitutets Harry Schein var allsmäktig motståndare till de fria alternativfilmarnas kamp för produktion och distribution utanför biografsystemet och för deras rätt till kvalitetspremier.
Där ser sig Carl Henrik Svenstedt om i vrede. Det var en mörk period då han blev föremål för ett drev som ledde till att han fick sparken från Svenska Dagbladet, där han var filmkritiker, och fick honom att ”emigrera till provinsen”.
En röd tråd i boken handlar alltså om film och det dokumentärfilmande som Carl Henrik Svenstedt och Stefania Lopez Svenstedt tidigt bestämde sig för att rikta ”uppåt”, mot maktstrukturer som styr sociala och ekonomiska lagar och villkor, i Sverige och i Italien. Ofta dramatiska och riskabla projekt.
Under tjugo år, 1968–88, gjorde de bl a fem fullformatsdokumentärer för tv. Som den stilistiskt främsta håller Carl Henrik Svenstedt filmen ”Italiens affärer”. Deras sista samarbete blev ”Porträtt av en man av heder”, om finansskandaler och maffiamord kring Michele Sindona som var både Guds och maffians bankir.
Två smärtsamma skilsmässor nämns, och en kärlekshistoria med en mycket ung göteborgska i Paris broderas ut å det mest romantiska. I övrigt håller Carl Henrik Svenstedt tyst om det mest privata.
Paris och Italien ges huvudrollerna i hans värld sådan den här framträder. Att allt inte bara var champagnegalej ”i skuggan av stora män” och allehanda kändisar hoppas jag framgår här. Svenstedt själv är mån om att framhålla att ”vardagen är mitt naturliga tillstånd”.
Låt vara att läsaren nog ler lite ironiskt när han sen exemplifierar ”en vardag mitt i världen” med att heja på Fellini på barstolen bredvid eller att på promenad med barnen i Paris upplysa dem om att ”det där är Nurejev. Nurre kallade Cullberg honom.”