Övers: Urban Andersson
Albert Bonniers förlag
Lukasevangeliet – ”det fanns icke rum för dem i härbärget” – ekar i inledningen till Jon Fosses berättelse om Asle och Alida: ”(. . .) och varför ville ingen hysa dem, kunde det kanske vara för att alla kunde se att Alida snart skulle föda, det kunde ju ske vilken dag som helst (…)”.
Utifrån dessa båda 17-åringar – så unga är de – växer en släktsaga genom tre tunna böcker: ”Sömnlösa”, ”Olavs drömmar” och ”Kvällning”, separat utgivna 2007, 2012 och 2014 och nu samlade i en volym, ”Trilogin”. En tidlös historia om utsatthet som nog ingen kan undgå att också förknippa med dagens flyktingströmmar i en värld som alltmer stänger om sig själv.
Jon Fosse har alltsedan 1990-talet varit en nyskapande dramatiker med internationell berömmelse. Han skriver också poesi (föga känd hos oss) och romaner – i svensk översättning finns bland annat ”Melancholia” (1999) och ”Morgon och kväll” (2002). I höstas fick även den episka delen av hans författarskap sitt pris: det var Fosse som med Bruno K Öijer som främsta konkurrent tog hem Nordiska rådets litteraturpris 2015 för ”Trilogin”.
Här finns samma asketiska estetik och suggestiva rytm som i Fosses dramatik. Staden är Bergen, under sitt medeltida namn Björgvin. Stämningen är arkaisk, människorna känns mytiska, representanter snarare än personligheter.
Berättelsen glider mellan sömn och vakenhet, saga och vardagsrealism. Olika tidsplan flyter samman, hotfulla och våldsamma skeenden och dramatiska försvinnanden bakom det synbart händelselösa.
Generationer avlöser, övergår i varandra: Asle blir Olav, Alida blir Åsta. Asle blir spelman, liksom sin far och farfar – och sin son Sigvald, och ärver därmed också ett olycksöde. En obönhörlig determinism som överlåter till läsaren att ”känna”.
Trilogins sista del är delvis återblickande och inleds av Ales, Alidas dotter som även hon blivit gammal.
Fosses prosa är vackert minimalistisk, fylld av mellanrum och upprepningar. Imperfekt och presens i samma (ofta lååånga) mening, repliker uppstyckade med inskjutna ”säger hon”, ”säger han”, aldrig punkt när mening eller stycke avslutas.
Nuet förlängt i ett evighetsperspektiv, också genom det skrivna språkets uteslutna tecken.