Övers: Ben Hellman
Norstedts
På samma vis som i hans omtalade "Blått fett" (på svenska 2001) kastar Vladimir Sorokin läsaren in i en bok där olika kapitel är som fristående berättelser. Också här är det någon form av science fiction vi möter. En värld där extrem högteknologi finns sida vid sida med potatisdrivna fordon. En värld där det finns jättar, dvärgar, klonade människor och folk med djuransikten. Människan kan tack vare en spik av metallen Tellur indriven i hjärnan fly in till sina innersta önskningar i alternativ verklighet.
I boken har Europa skakats av krig mellan olika länder, mellan korsriddare och islamistiska krigare. Europa har delats i mindre stater. Samförstånd och dialog är borta. Gränser och skillnader mellan folk, traditioner och religioner befästs. En påminnelse om hur delar av vår samtid ser ut, när oliktänkande blir fiender som ska tystas eller raderas ut.
Sorokin är politisk, satirisk och bjuder på en pessimistisk syn på framtiden. Det är ojämnt, ibland fascinerande, särskilt när han blandar skabrösa historier, folksagoliknande inslag med andra stilar och ren science fiction-jargong.
Summeringen pekar möjligen mot två olika flyktvägar för människan: Näst sista kapitlet är en lång hyllning till Tellur. Sista kapitlet beskriver en man som vänt ryggen åt allt och alla. Han bygger ett hus i naturen och står för sin egna överlevnad: “Inget arbete att gå till, du väljer själv. Om du vill sova så sover du. Bugar dig inte för någon annan än solen. (…) Vad mer kan en människa behöva?”