Norstedts
När stora mängder röster börja ljuda unisont kan det finnas anledning att glädjas. Eller förskräckas.
Historien visar åtskilliga exempel på båda. Och det tycks ju som att ”det mänskliga minnet är väldigt kort” – en utsaga många skriver under på.
Just i detta fall kommer citatet från den nazistiske chefsideologen Alfred Rosenberg. Han oroar sig för att eftervärlden ska döma nazisternas gärningar och förklarar sitt arbete som går ut att bevara så mycket som möjligt av judiskt tankegods och kulturarv. På det viset kan judarnas ondska tydligt återkallas om så skulle behövas.
I ”Boktjuvarna” skriver Anders Rydell om nazisternas plundringar av bibliotek och arkiv. Han beskriver ingående den utstuderade ideologiska krigföring som låg bakom dessa plundringar.
De välkända bokbålen tjänade mest som symboler och var av ceremoniell art: skådespel som skulle bringa medborgarna i rätt stämning. I själva verket stal nazisterna ofattbara mängder misshaglig litteratur och inrättade bibliotek för att kunna specialstudera, nagelfara och vederlägga den i syfte att nazifiera samhället från grunden.
Man mördade inte bara effektivt människor, hela tänkesätt skulle utplånas, judarnas (med fleras) historia pulvriseras.
Rydell beskrev i ”Plundrarna” (2013) de nazistiska konststölderna, vägarna olika verk tog efter kriget och om återlämning av dessa.
”Boktjuvarna” handlar om ett mycket svårare arbete som sedan länge bedrivs av energiska krafter: identifiering och registrering av miljontals böcker och dokument. ”Folk är mer intresserade av konst för att den är så värdefull”, säger en dyster biblioteksforskare i en kommentar till sitt evighetsarbete, som bland annat går ut på att finna böckers och samlingars ägare. Växande databanker gör det nu möjligt för efterlevande att söka efter stöldgodset.
Även Rydells arbete är nitiskt, det utgör en gedigen kartläggning av den tysta verksamhet som bedrivs i Berlin, Vilnius, Prag, Paris m fl platser.
Författaren återger ohyggligheter på bästa tänkbara sätt. Han varvar sina biblioteksbesök och bakomliggande historia med en genomgående tonsäker hantering. Det kan verka cyniskt att här tala om tonfall, men Rydells delvis vackra, delvis mycket sakliga och återhållsamma sätt att skriva gör under för läsarens inlevelse. Verkligheten som den har sett ut – och ser ut – behöver inte målas med känslosamma pekpinnar.
Boken är dock i alla avseenden långt från svartvit. Här berättas till exempel om de hjältar som vid krigsslutet befriar såväl människor som böcker men helt sonika snor de senare. Fast åtminstone skulle inte dessa boktjuvar ha litteraturen till att söndra och härska med, tänker man.
Orden är som bekant vapen, ”Boktjuvarna” belyser faktum extra starkt. Det räcker inte att som tyskarna vara ett folk av diktare och tänkare för att låta bli att trampa riktigt snett. Före dem har det skett – och efter.
Alla har vi alltid anledning att se upp.