Övers: Johanna Svartström
Ordfront
Jag började läsa Lionel Shrivers bok "Store bror" med en viss skepsis. Temat om en kvinna som tar på sig att coacha sin gravt överviktige bror tillbaka till normalvikt kändes lite ansträngt.
Pandora är en framgångsrik företagare, gift med en talangfull möbelsnickare som dock säljer dåligt. Efter att de inte setts på flera år kommer hennes bror, en framgångsrik jazzpianist, på besök. Hon chockas av upptäckten att han de senaste åren hetsätit och nu väger 175 kilo.
Det visar sig att han planerat stanna hos familjen i två månader varefter han ska åka på Europaturné. Stämningen under hans besök blir alltmera ansträngd då han fortsätter att vräka i sig mat som han vällustigt lagar i familjens kök. Samma dag som han ska åka tillbaka till New York avslöjar han att det inte finns någon Europaturné. Hans karriär har i själva verket gått totalt i stå.
Pandora fattar då beslutet att hyra en lägenhet åt sig och brodern på villkor att han går med på en extrem bantningsdiet. Hon överger som hon tror tillfälligt sin man och hans barn för att leva tillsammans med brodern och se till att han håller sig till det bantningspreparat som inom ett år ska föra honom tillbaka till hans tidigare vikt – 74 kilo.
Självklart leder detta beslut till konflikt med mannen, men hon håller fast vid sin idé och för att styrka brodern håller hon själv samma diet för att tappa den rätt måttliga övervikt som hon själv lagt på sig.
Huvuddelen av romanen handlar om de månader då de kämpar med sin äckliga proteinsoppa. Till slut måste hon överge dieten för att hon helt enkelt tappat för mycket vikt. Brodern däremot har nu blivit helt fanatisk i sitt bantande och efter jämnt ett år når han faktiskt sin normalvikt.
Berättelsen är faktiskt betydligt mer spännande än vad detta referat ger vid handen. Konflikter och barndomsminnen rörs upp och Pandora slits mellan lojaliteten mot brodern och sitt bantningsprojekt och det därmed sammanhängande sveket mot maken.
Det är en läsning som inger många tankar och slutet blir därför en besvikelse. Där avslöjar nämligen författaren att hon inte heller tror på romanens idé. Som läsare känner man sig där lämnad i sticket. Men det var kul så länge det varade.