Natur och Kultur
"Vi behöver inte renodla ett enda perspektiv ... Allting hänger ihop". Så skriver Erik Wijk i dokumentärromanen om fadern Olof. Allt hänger samman, alltid och vår önskan att se människan har ingen bortre gräns. Något som också blir tydligt i uppföljaren "Bara de riktiga orden", boken om modern Ulla.
Vem var hon? Kvinnan som i tjugoårsåldern gifter in sig i den berömda redarfamiljen Broström, med Olof Wijk som plötsligt blir "galen" och börjar sluka Swedenborg. När Olof hittas död 2006 har han under flera decennier levt ensam i ett torp, med nästan obefintlig social kontakt utöver den han upprättat med andevärlden. Ett märkligt livsval, som ges sällsam upprättelse i "Allt vi här drömma om".
Olof var ovanlig, en gåta. Men Ulla? En vanlig människa, "inte lik någon men hon liknar alla." Vilka var hennes drivkrafter och avgörande ögonblick? Skapades Ullas värsta demoner ur mindervärdeskomplexet, och en oförlöst längtan efter kreativt rampljus? Varför kunde hon, i motsats till dottern Katarina som till slut "vägrar märkvärdigheten", aldrig släppa "kulten av det speciella". Varför fick hon så sällan "vardagen och livskänslan att samsas" – vem var hon?
Inte heller denna gång är det någon lätt uppgift Erik Wijk tagit sig an. Att pröva även det mest svåråtkomliga och motsägelsefulla – "man ska hålla sig till sanningen", brukade Ulla framhålla. Den livshållningen har även blivit sonens, och bara de uppriktiga orden duger, när han på sitt omisskännligt melankoliska sätt söker sig fram, citerar ur moderns egna anteckningar och dagböcker, analyserar och tolkar. Försöker återge känslan av barndomens Mamma, och den vuxne sonens uppror och lojalitet.
Ullas bakgrund ger vissa svar, det kraschade äktenskapet andra. Rollen som ensamstående förälder i Sverige, nya relationer, flytten till Frankrike. Ständiga sjukdomar, dotterns tragiska död i barnsäng, de sista misantropiska åren tillbaks i Sverige innan hon dör 2010.
Perspektivförskjutningar, omtagningar och tillägg är författaren Erik Wijks verktyg i sökandet efter sin mor – och sig själv – och ibland värjer jag mig. Inte mot det stabila allvaret och kravet på ärlighet, eller alla upprepningar eller ens de avslutande väl spretiga resonemangen. Kanske är det bokens röda tråd (en av dem), att inte räcka till, som till slut kommer för nära inpå – oss alla.
Allting hänger som sagt ihop.