Natur & Kultur
Han bär filtar i kulverten under sjukhuset. Den som doftar av Karin ska läggas på Livia och hälsa henne välkommen till livet. Den som doftar av Livia ska läggas på Karin för att ge henne styrka att besegra döden. Han går på 20 minuter under jord. En promenad mellan avdelningar på Karolinska universitetssjukhuset i Solna, och samtidigt, en promenad, mellan liv och död. På neonatalavdelningen ligger hans dotter och drar sina första andetag. På intensivvårdsavdelningen ligger hans fru och drar sina sista. Det ofattbara sker.
Det är 2012. Poeten och musikern Tom Malmquist och hans fru Karin Lagerlöf väntar sitt första barn. Allt går som det ska fram till vecka 33 då Karin plötsligt drabbas av akut leukemi och körs i ilfart till sjukhuset. Och precis där kastas vi läsare in i historien. Genom Toms ögon följer vi den intensiva kampen för att rädda barn och mamma.
Den första delen av boken, nästan exakt hundra sidor, är en detaljerad beskrivning av några obönhörliga dygn på sjukhus. De där dygnen då Livia föds och då Karin Lagerlöf dör. Med detaljrik precision, där läkarnamn, behandlingar och mediciner tar stor plats, och där alla känslobeskrivningar lämnats helt därhän skriver Tom Malmquist fram en klaustrofobisk mardröm som är helt omöjlig att värja sig emot.
I bokens andra del korsklipper han sin berättelse. Vi får del av hans och Karins kärlekshistoria från åren innan graviditeten, samtidigt som vi får följa Tom och Livia tiden efter hemkomsten från sjukhuset. Det är rakt berättat och den känns ärligt levd, in i minsta kommatecken.
Att Toms far, den kände sportjournalisten Thomas Malmquist dör kort efter det att Livia fötts sätter föräldraroller i perspektiv. Tom är nu själv far, men med helt andra förutsättningar än sin egen pappa. Det finns så mycket att bearbeta, försöka förstå och försonas med. Och samtidigt finns det ett liv att leva, det med Livia. Ett liv som bara börjat och som kräver sin plats.
”I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv” är en smärtsam bok på många sätt. Den fångar dödens definitiva kraft och kontrasterar den mot livets ömtåliga skönhet. Men den är inte, trots sitt mörker, helt tömd på hopp och den slutar i ett försiktigt men vackert klingande durackord.