Norstedts
”Så blev hon ett monster av duglighet: alltid arbeta, aldrig unna sig vila, aldrig stå i skuld, veta att frihet kostar, också hur mycket.”
Så beskrivs den femtonåriga flicka som växte upp till huvudpersonen i Agneta Pleijels mycket personliga bok ”En vinter i Stockholm” (1997). Hon är präglad av föräldrarnas konfliktfyllda relation och den skilsmässa som blev verklighet först efter åtta års separation.
Det här är ett sårigt självbiografiskt stoff som skymtat i mycket av det Pleijel skrivit, i dikter, prosa och dramatik. Och det bildar grundmönstret i hennes nya bok ”Spådomen”, med tilläggstiteln ”En flickas memoarer”.
En starkt berörande text som många (kvinnor) kommer att ta till sig, oavsett vilka decennier de vuxit upp i. Utlämnande, skoningslöst blottlägger den en känsloverklighet för in- och igenkännande.
För femton år sedan mötte jag den här dysfunktionella familjen i Pleijels pjäs ”Standard Selection”, i en vacker och gripande iscensättning med distansskapande detaljer. Kanske, tänker jag nu, innebar den för sin författare ytterligare ett steg mot att minnas genom att skriva.
För först nu, i ”Spådomen”, finns den där: barndomen med allt hon som barn saknade ord för, sinnesförnimmelserna, ensamheten, skräcken, skuldklämman, den intuitiva vetskapen om det skambelagda – kropp och kön.
Boktitelns spådom gäller Ricki, älskad faster och den enda vuxna som behandlar flickan som en jämlike. Spådomen inspirerar pubertetsflickan till fantasier om kärlek och passion.
Som tolvåring ska hon för sjätte gången inlemmas i en ny och okänd skolklass. Faderns akademiska karriär har medfört många flyttar innan familjen hamnar i Lund.
Pappan naturvetenskapsman, modern musiker som fått lägga pianistkarriären på is. Dottern (äldst av tre) – i ”Spådomen” växlande mellan tredje och första person – formas i skärningsområdet mellan Logos-kulturen och konsten.
Så har såväl förnuft och skärpa som känslor och intuition kommit till uttryck i de verksamheter Agneta Pleijel ägnat sig åt: först kulturjournalistik och kritik, sedan skönlitterärt skapande. Ja, man kan även se till exempel hennes romangestalter Bron och Stas i ”Lord Nevermore” som bärare av dessa skilda traditioner.
”Mamma är känslor och utbrott. Pappa är saklighet och lugn”. Det gör ont att läsa om mammans kränkande ord och skambeläggande uppträdande, inte minst när flickan får bröst och sin första mens. Känslan av värdelöshet smittar, hennes ångest och kravet att ta hand om henne gör oro och skuldkänslor till flickans följeslagare. Hon tvingas till behärskning och falskhet.
Föräldrarna är uppslukade av sina egna problem. Trött på deras lögn och att de aldrig låtsas om det som är viktigt blir flickan en andlig sökare. Och ett gräl om en språkresa får henne att inse att hon kostar, är en belastning. Hon lovar sig att aldrig mer ta emot pengar hemma.
Pappan har ett förhållande med en kvinna som umgås i familjen. Flickan uppfattar det som ett svårt svek mot henne och syskonen snarare än mot mamman. När han lämnar familjen drunknar mamman – oförsonlig som en Medea -- i sin vrede och sorg. Som hon sen vänder mot dottern.
”Spådomen” är en bok som inte heller undgår att träffa läsarens smärtpunkter. Flickan väcker ömhet, tillåter mig att också känna ömhet för det jag ser av henne hos mig själv.
Efter studenten lever hon som i ett limbo. Vill mest ”bli fri, skriva, få orgasm”. Hon förälskar sig, finner älskare men ”håller på att bli en människa som är svår att älska”. ”Hon söker sig till det uppslitna. Det söndriga”.
Till slut inser hon att det är farligt att längre vistas i moderns närhet, hon måste fly, flyttar till Göteborg och ett annat liv.
Pleijel släpper loss flickans känslor men frågar sig också: Vad är sanning? Vilka var vi? Vad är kärlek? Hur bär man sig åt för att kunna vara sig själv?
Det är frågor vi alla har att kämpa med. Att ställa dem är nödvändigt för att ”ta sig in i livet”.
Givetvis ger ”Spådomen. En flickas memoarer” inte svar – vare sig till läsaren eller henne själv – på frågan vem Agneta Pleijel är. Inget annat svar än detta: ”Vi är fiktion. Vi tillverkar oss själva av ord.”