Viking Books
Steve Jobs har gjort det. Richard Branson. Naomi Klein. Ja till och med Madeleine Albright har gjort det. Hållit ett Ted talk. Men ingen av dessa världskändisar kommer i närheten av samma siffror som engelsmannen Ken Robinson. Hans korta Ted Talk-föreläsning från 2006 om hur dagens skola dödar kreativitet är det mest sedda Ted Talk genom alla tider, över 33 miljoner visningar på Internet. Och varför det?
Kanske är svaret så enkelt att Ken Robinson i sitt korta tal om den moderna skolans förödande effekter på barns naturliga kreativitet och nyfikenhet slår an en ton av sanning i de flesta av oss som sett det. Att han sedan levererar sina sanningar på ett avväpnande roligt sätt bidrar säkert till populariteten.
Nu har Ken Robinson, som ägnat hela sitt vuxna liv åt frågor om utbildningens möjligheter och kreativitetens förutsättningar, satt sig ner och utvecklat sina skoltankar, tillsammans med författaren Lou Aronica. Resultatet är den här boken, "Creative schools" som ännu ej finns på svenska.
Och det går att se det som en ren motståndshandling. För Ken Robinson ser en värld av politiker som med PISA-profeternas lockande toner i öronen följer flöjtspelaren Andreas Schleicher över standardtestets ättestupa. Allt medan löftesrika konsultrapporter om den perfekt mätbara skolan ligger sönderlästa i portföljerna.
Den ideologiska kampen om skolan är nästan lika gammal som skolan själv. Och ofta är den kampen destruktivt polariserad. Den hamnar gärna i givna skyttegravar och följderna blir förödande retoriska förenklingar som de om ”flumskolan” eller ”disciplinskolan”.
Ken Robinson gör inte dessa förenklingar, han är ingen fundamentalist. Han slår fast att vi kan ha nytta av såväl nationella prov som PISA-mätningar om vi använder dessa på rätt sätt. Men det gör vi inte nu. I stället för att bygga en skola för vad samhället och människorna behöver, bygger vi en skola för att möta vad kunskapsmätningarna kräver. Och visst är sakkunskap viktigt, men det är långt ifrån allt.
Ken Robinson vill se en diversifierad och personifierad skola som slutgiltigt lämnar det industriella idealet bakom sig. Han konstaterar att den moderna skolan har ett holistiskt uppdrag som går att dela upp i fyra lika viktiga delar: ekonomiskt, socialt, kulturellt och personligt.
Tyvärr är inte "Creative schools" det enande portalverk som skulle behövas i dag för att vrida skoldebatten bort från PISA-resultatens och standardiseringarnas förhäxande sifferbeskrivningar. Ken Robinson argumenterar tydligt, men blir aldrig tillräckligt konkret. Och han gräver för grunt, ger sig exempelvis aldrig in i närkamp med forskningsresultat, siffror och samhällsutveckling. Han bygger i stället sin argumentation på en handfull goda skolexempel. Det blir stärkande och inspirerande läsning för de redan övertygade. Men knappast mer än så.