Norstedts
Marie Petersons tredje roman, ”Undersökning i en bassäng”, är ett drama för tre personer och ett hus. Det utspelas under sju dagar med trådar bakåt i tid, långt avlägsen eller näraliggande.
Två män:
Peter, 41 årig arkitekt, nybliven såväl husägare som arvtagare till en stor förmögenhet. Varufetischist (klocka för 64 000!, soffa för 98 500!) och storkonsument av kvinnor och små blå och gröna tabletter. Ommånat yttre, förslummat inre.
Alejandro, flykting från Uruguay, mångsysslande gäst i huset. Vän med Peter sen tjugo år – fick en familj genom honom. Pedant. Socialt trubbig. Ärr på handen och på ryggen. Problem med panikångest och trånga utrymmen.
En kvinna:
Lea, objuden gäst med oklar status. Tog huset för ett hotell och blir kvar dag för dag. Halt efter en svår bilkrock. Fastnad i ögonblicket då allt gick i tusen bitar, måste in i olyckan igen. Inget behov av närhet.
Den egentliga huvudrollen innehas dock av huset. Enormt stort, långa horisontella linjer, fria ytor. En insida som inte stämmer med utsidan. Rum i olika nivåer. Ritat 1954 av en kvinna som hette Selma Willén och som aldrig hann bo i det innan cancern tog henne. Inspirerat av den berömde amerikanske arkitekten Frank Lloyd Wright och hans hus.
En byggnad som gjord för psykoanalytisk symboltydning: varje människa är ett hus med källare, trappor, ett låst rum. Ritningen bortslarvad.
Det finns mycket i Marie Petersons nya bok som påminner mig om Anna-Karin Palms ”Herrgården” från 2005 där läsningen gärna spårade in på det jungianska och det allegoriska.
Marie Peterson gör huset till ”en passage mellan nuet och det förgångna”.
Enligt en kapitelrubrik vill det inte ha med människor att göra, det vill inte ha dem ”inombords”. Just därför är det ett hus som starkt påverkar dem som bor och vistas i det. Det iakttar, lurar dem, kräver.
Gemensamt för Lea och Alejandro är att de har en stum fläck i minnet. Hon vill in i sin egen, och hon vill bli ”en påträngande typ som struntar i andras gränser och gärna trycker på ömma punkter”. Det får Alejandro att tappa balansen, han som sorterat undan det förflutna, tränat sig till glömska.
Marie Peterson dras till säregna berättelser. ”Harriet” (2012), med försvinnanden som fascinerande tema, var en sådan. ”Undersökning i en bassäng” likaså, konstruerad in i minsta, länge långt ifrån lättydda detalj.
Som framgår av boktiteln tillför Marie Peterson ett element som kan användas för ytterligare symboltolkning: vattnet. Som om det inte räckte med huset! För övrigt sägs uttryckligen: de konkurrerar med varandra.
Inte nog med det: när hemligheter ska ta plats heter det att Peter, Lea och Alejandro bygger ett rum av glas tillsammans.
Det blir för mycket, berättelsen spårar ur och de sista kapitlen gör ett närmast andtrutet intryck. Men att låta separata avsnitt om Selma och Gunnar Willén löpa genom boken gillar jag.