Övers: Lotta Eklund
Norstedts
Precis som i norrmannen Gaute Heivolls förra roman på svenska ("Innan jag brinner", 2012) är det här en vemodig, för att inte säga sorglig, berättelse som utspelar sig på den norska landsbygden. Den vuxne sonen röjer i sina avlidna föräldrars hus och det han finner i lådor och kartonger väcker naturligtvis en massa minnen.
Så det är en familjs historia skildrat ur sonens perspektiv, dels som vuxen och när han var barn under 1940-talet. Om hur föräldrarna under krigsåren öppnade ett slags privat vårdhem för psykiskt sjuka människor. Där bor den utåtriktade, skönsjungande och bokslukande morbrodern Josef som lånar böcker från a till ö i folkbiblioteket om och om i gen, Mattiassen som varje dag sitter under askträdet och vaggar på sin pall, där finns Christian Jensen, som vankar runt på sitt rum om kvällarna och härjar för sig själv. Men där dyker lite senare också upp en hel syskonskara med fem barn mellan sisådär två till sjutton år, som växt upp under hemska förhållanden.
Så det är en originell samling människor i romanen, ganska ömsint skildrade. Heivoll ger i några stycken ett par riktigt fina scener som är mycket rörande. Syskonkärleken mellan huvudpersonen och hans syster och den speciella vänskapen mellan huvudpersonen och hans jämnåriga inneboende, liksom porträttet av hans mor är det som fastnar efter läsningen.