Översättning: Hans-Jacob Nilsson
Albert Bonniers förlag
Huvudpersonen Maxine i Thomas Pynchons "Bleeding Edge" är en modern variant av den klassiskt hårdkokta detektiven i någon klichéfylld noir-berättelse. Världsvan och blixtsnabb i tanke bjuder hon på en strid ström av hårda, smarta och spefulla repliker romanen igenom. Till exempel i alla möten med klienter, mer eller mindre kriminella, som söker hennes hjälp – eller som möjligen är ute i mer skumma ärenden.
Maxine är bedrägeriutredare, som sådan avstängd och tillika tvåbarnsmor med en frånskild man som hon fortfarande har ett nära förhållande till.
Att kort förklara handlingen är inte enkelt. Pynchon, sin vana trogen, kastar sig överladdad ut i alla utvikningar han kan och uppenbarligen är så förälskad i och levererar popkulturella referenser med låttexter, filmtitlar (med årtal för premiär i parentes) och snöar in på lite av varje, hackerjargong och kataloger med teknikaliteter. Det sistnämnda är kanske nödvändigt – eftersom det här handlar om det mystiska datasäkerhetsföretaget hashslingrz, vars superrike ägare Gabriel Ice är inblandad i riktigt ondskefulla affärer.
Boken tar sin början våren 2001 och leder följaktligen fram till 9/11 och konspirationsteorier som inte går av för hackor. Som den postmoderne superstarförfattare Pynchon är leker han grandiost skickligt, men åtminstone jag tappar tråden och blandar samman karaktärer och glömmer bort vad de kan tänkas vara ute efter. Det känns som att lika många personer drar förbi som i en rysk roman, tyvärr bjuder Pynchon inte på något personregister…
Det handlar kanske om smak, men för mig är Thomas Pynchons författande much too much. (Vilket blir som att klaga på ett faktum, som att smör är väldigt fett.) Han förlitar sig mycket på sin stora charm, sin maniska uppfinningsrikedom och svada. Men inte desto mindre skrockar jag gott åt flera av de smarta oneliners karaktärerna levererar i dialogen, gillar teckningen av Maxine och hennes komplicerade och kärleksfulla familjerelation/er och gestaltningen av hennes (och författarens, kan man misstänka) hatkärlek till New York och dess särpräglade invånare.