Offside press
När Markus Torgeby är nio år blir mamma sjuk. Kroppen sviker henne totalt. Markus finns där vid hennes sida, tar hand om henne, får ett vuxenansvar, alldeles för tidigt. Mamma är djupt religiös och tror på ett mirakel. Markus och hon besöker ett antal predikanter som lovar, bara hon tror tillräckligt, att hon kommer att kunna gå igen. Det funkar ju inte. Hon har MS.
Han flyr in i löpningen. Bara då känner han sig fri. Han flyger över klipporna på Öckerö, där han bor. Han är så snabb! Lätt! En löpartalang! Tränarna får upp ögonen för honom. Klart han ska tävla! Han är ju Sverigebäst. Men på tävlingarna låser det sig. Tränaren blir arg och pressar honom. Skriker. Det hjälper inte. Till slut går kroppen sönder. Han är värdelös. Han kan inget. Skolan funkar inte alls för honom. Nu kan han inte ens springa.
Han flyr till en folkhögskola i Jämtland. Där får han en idé. Han ska bosätta sig i en kåta under ett år, (det kommer att bli fyra år). Han vill vara ensam. Komma bort från alla krav, alla åsikter. Han tar inte med sig något, inga böcker, ingen radio. Bara mat och lite kläder.
Men att möta ensamheten, den totala tystnaden, blir en kamp. Det var ju hit han längtade. Till skogen. Varför klarar han inte det? Han är mörkrädd, herregud, håller han på att bli galen?
Jag läser "Löparens hjärta" någon månad efter att jag har flyttat till ett hus. Min hjärna är upptagen med praktiska göremål. Var saker ska stå. Vad ska köpas. Hur fungerar värmepumpen, borde vi inte ha en markis? Är inte bredbandsuppkopplingen ganska dålig på övervåningen!
"Löparens hjärta" föder nya tankar. Alla dessa prylar, vad behöver vi egentligen? Kanske skulle vi alla må bra av en period som eremiter. Att bara vara. Inget som stör. Jag längtar definitivt ut i skogen när jag läser boken. Jag känner grandoften, kylan, röklukten i kläderna. Men ensamheten. Hur hade jag hanterat den? Jag vet inte. Tanken är läskig.
Markus Torgeby skriver vackert. Poetiskt, rakt och ärligt. Läs!