Ordfront
Tio år efter den senaste diktsamlingen "Halleluja liksom" återvänder Bob Hansson till poesin. Det är en återkomst som nog tas emot med öppna armar på många håll. Bob Hansson är en av de mest populära av svenska samtidspoeter. I förmågan att nå en bred publik kan han påminna om Bruno K Öijer. Jag återkommer till honom.
Det är en allvarligare Bob Hansson som möter läsaren nu, jämfört med den tidigare stundtals yviga och friskt vildsinta poeten. Dikterna strävar ofta mot existentiella djup och väjer inte för vare sig stora ämnen eller stora ord.
Titeldikten "och grannsämjan är en långsam bödel" är ett exempel. Den vänder sig, liksom många av dikterna, till ett "du" och beskriver hur naturens överväldigande kraft sträcker sig mot personen i dikten.
det händer dig ideligen
att du inte vet vart
verkligen inte har en aning om
vart du skall göra av all den kärlek
som världen trycker in i dig
Å andra sidan grannars blickar "fulla av hat och avundsjuka" och till slut återstår inget annat att tala såväl solen som havet tillrätta:
försöker förklara för dem
att människovärlden är skadad
djupt skadad av sitt eget våld
att den länge betvivlat ren skönhet
Ett förlorat tillstånd är ett återkommande tema. Ett tillstånd som då och då gör sig påmint, som i en kort dikt som heter "Morgon":
du stannade plötsligt upp
tycktes ana ett bortglömt barn
tycktes höra ett knackande
mot asfalten under dina fötter
innan du snabbt gick vidare
började syssla med viktigare ting.
Flera dikter anspelar på barndomens utsatthet. Dels skildras ensamheten hos ett barn som står utanför de andras gemenskap, dels beskrivs våldet i ett hem. En frånvarande far är ett inslag som återkommer. Här finns flera dikter med en nära, personlig ton.
Samlingens sista del är däremot tydligt förankrad i en dagsaktuell samhällssituation och avdelningen heter också kort och gott "nutid". Dikterna får sin prägel av inte minst den flyktingsituation som råder; stundtals blir det till en gripande sorgesång och när orden tangerar det desperata är det en uppfordrande poesi. Ur dikterna ljuder ett rop på hjälp. Här finns en spricka i poetens röst som jag tycker om. Jag hade önskat mer av det också i samlingen i övrigt.
Sedan, apropå nämnde Öijer: som nog redan framgått av denna recension finns en såväl innehållsmässig som stilistisk likhet mellan dessa två, Öijer och Hansson. Den är faktiskt förvånansvärt påtaglig. Jämförelsen ligger därför bara alltför nära till hands och Bob Hansson hamnar då olyckligtvis i en ganska uppenbar skugga.